Skönspel får andra hålla på med. Tre Kronor spelar för att vinna. Ta guld.

Så var det i hemma-VM i fjol, så är det här i Sotji i år.

Semifinalsegern med 2–1 mot Finland var ett delmål på vägen, inte mycket mer än så.

Minst ett silver säkrades, men efteråt var det inget tv-pucksjubel på isen, bara ett nöjt konstaterande att drömmen om ett tredje svenskt OS-guld i ishockey lever i allra högsta grad.

Detta trots de tunga skadorna – Johan Franzén, Henrik Sedin och Henrik Zetterberg – som tvingat förbundskapten Pär Mårts att ändra om helt i de uppgjorda ritningar han hade inför OS.

Men i stället för att gräma sig har han sett möjligheter. Gett andra spelare chansen att ta plats. Och att snabbt hitta nya roller.

Där finns den främsta förklaringen till Tre Kronors finalplats. Alla gör det de ska. Det kan verka självklart, men att lägga ett hockeypussel kräver att varje spelare finner sig i rollfördelningen.

Så var det inte fullt ut i OS i Vancouver för fyra år sedan. Den gången var varken alla NHL-stjärnor eller förbundskaptenen Bengt-Åke Gustafsson på det klara med arbetsfördelningen. När spelet gick i baklås i kvartsfinalen mot Slovakien fanns ingen strategi, ingen plan.

Den risken finns inte i dagens Tre Kronor.

Alla tar sitt ansvar, framför allt defensivt.

Spelare som Marcus Krüger och Jimmie Ericsson är oerhört nyttiga i box play, för att inte tala om backarna Niklas Hjalmarsson, Johnny Oduya, Jonathan Ericsson och Niklas Kronwall.

De märks kanske inte så mycket, men är en mardröm för motståndarna.

När Finland spelade fem mot tre i en minut och 36 sekunder höll Tre Kronor tätt. Det var matchavgörande.

Henrik Lundqvist svarade för en ”omöjlig” räddning på Teemu Selännes skott och är vår egen Kung Henrik – det spelar ingen roll att han sedan schabblade in finländarnas ledningsmål.

Hans styrka är att snabbt glömma ett misstag. Fokus direkt, nästa puck.

En annan som vet sin roll är rock´n roll-backen Erik Karlsson. Karlsson i taket, som han kallas nu efter sina dundrande slagskott i nättaket.

Han är nyckeln i power play, det är han som ska skjuta och det visste naturligtvis finländarna om. Därför störde de honom hela tiden, men när han till slut fick chansen sa det bara pang!

Segermålet var så hårt att det verkade som om pucken gick rakt igenom Kari Lehtonens kropp.

Pär Mårts är en i raden av fantastiska svenska idrottsledare. Han låter spelarna blomma, ge dem ansvar, samtidigt som han är väldigt tydlig med vad han förväntar sig av dem.

På det sättet påminner han om skidornas förbundskapten Rikard Grip som när han tillträdde inledde med att fråga de rutinerade åkarna hur de ville ha det.

Det är viktigt att påminna om alla duktiga ledare som finns ute i föreningarna landet runt när Sverige nu satt medaljrekord i ett vinter-OS.

Tre Kronor säkrade den 15:e medaljen, en mer än i Turin 2006.

Och det är två tävlingsdagar med flera medaljchanser kvar: Charlotte Kalla, Marcus Hellner, Johan Olsson, Andre Myhrer och Mattias Hargin.

Hockeyfinalen blir ändå något alldeles extra.

Jag var på plats i Lillehammer 1994 när Peter Forsberg och Tommy Salo avgjorde straffdramatiken mot Kanada, och satt framför tv:n när Nicklas Lidström satte 3–2 mot Finland 2006.

I går frågade jag Nicklas Bäckström hur han minns Sveriges två tidigare OS-guld:

– 1994 satt jag hemma i soffan och jublade som fan. 2006 satt jag också hemma, men missade sista målet.

Va?!

– Jag åkte på träning.

Det är sådana val som skiljer de bästa från resten.