En tidstypisk signal är den uppmärksammade statistiken om hur långt spelarna springer under en match. Är det ingen som reflekterat över att den som bevisligen tillryggalägger ett drygt femsiffrigt antal meter under 90 minuter kanske valt fel sport?

Håkan Mild vann på sin tid alltid sådana här mätningar, men var han en attraktiv spelare med kontinentala mått mätt för det? Var han en bollspelare som förde utvecklingen framåt? Milds beskurna tid i spanska Real Sociedad tyder inte på det.

Jag kan tänka mig att man i till exempel sporten orientering kan använda stegräknare för att analysera bästa vägval mellan kontrollerna.

Men jag tror inte att till exempel Frank Rijkaard ligger och grubblar på om Deco eller Iniesta under en match täckt mest av ytan på Camp Nou.

Löpsträcka är en parameter som tas till av människor som inte förmår närma sig sportens kärna: bollbehandlingen. Lars Lagerbäck kanske är den starkaste förespråkaren för detta färglösa frälse; fotbollsteknokraterna, eller glädjedödarna som jag säger.

De ser spelet huvudsakligen i försvarsställning. Att förbundskaptenen kritiserar tillväxten av kreativa anfallsspelare i vårt avlånga land är väl magstarkt, så konsekvent som han själv förföljt dessa.

Lagerbäck borde inte ha fått fortsätta sitt destruktiva maktmissbruk sedan han tillsammans med Tommy Söderberg valde att satsa på Johan Mjällby som ­offensiv mittfältare i EM 2000. Det borde ha varit rött kort ­redan där i Eindhoven. Det gäller även för förste stegräknare Paul Balsom.

Den i mina ögon fortfarande mest spelbegåvade mittfältaren i landet är Anders Svensson. Låt vara att hans löpsteg inte är sprittande internationellt. Men Anders spelförståelse och teknik skulle inte göra bort sig bland lirarna på Camp Nou.

Anders har ända sedan landslagsdebuten mot Danmark i La Manga 2000 konsekvent arbetat på att blidka Lars Lagerbäck. Anders har ägnat mycket mer kraft åt det defensiva tänkandet och löpandet för att överhuvud taget få spela i blågult.

Tobias Linderoth är likadan. Dilemmat som Linderoth satte sig i när han genom att ömsa skinn med Stefan Schwarz som Lagerbäcks riktkarl var att han i samma stund brände sina chanser som proffs. Ursäkta, men danska ligan räknas inte i sammanhanget.

Everton var inte intresserat av detta alibispel framför egen backlinje från en spelare i sina bästa år och sa goodbye till den idoge svensken. Jag vet inte om det är därför att jag som bäst slukar en bok om naturbarnet Garrincha och för tillfället lyssnar till Charles Aznavours smäktande sång som jag så akut känner saknad av begåvningar som brinner av engagemang i Sverige.

Zlatan Ibrahimovic gick sin egen väg och har kommit så långt man kan göra, men hur många faller bort på vägen? Jag bländades själv av den snabba bollbehandlingen hos unge AIK-aren Martin Mutumba, som försvann. Han var ingen lagspelare, men rätt uppfångad och stimulerad är jag övertygad om att han kunde blivit hur bra som helst om vi rör oss med en måttstock av bollmässiga färdigheter som kretsar kring Lionel Messi och inte runt Håkan Mild.

Spelförstörare, däremot, uppmuntras fortsätta. Kalmar FF:s begränsade bollsparkeriarbetare Henrik Rydström har om jag förstått saken rätt blivit oumbärlig för Nanne Bergstrand.

När tränaren gnäller gör han det på lagets brassar som riskerar tappa bollen i sin ambition att göra mål. Inte på Rydström som aldrig gör mål, utan bara är med för att förstöra för motståndarna.

Det är en signifikativ signal för tillståndet i svensk fotboll. Inte undra på att kräftgången fortsätter när vi ställs mot internationella lag med anfallsglädje.

Hallå! Spelet går faktiskt ut på att göra mål.