”Dags för snömoshyllningarna igen”, suckade en skånsk vän inför Idrottsgalan och påpekade att det är bara en bråkdel av jordens befolkning som sysslar med våra kalla svenska favoritsporter.

Dylik klimatstatistik har sällan påverkat dem som väljer pristagare när säsonger skall utvärderas. Både SvD:s guldmedaljnämnd (14 experter) och Jerringprisets folkjury (cirka 500000 röstande) har med förkärlek valt kylans kämpar, särskilt när norrmän besegrats.

Bragdguldets grenlista är mest varierad men jämförelsen är orättvis mot Jerringpriser som instiftades så mycket senare. Måndagens pris till Rolf-Göran Bengtsson var en fin utvidgning. SvD-juryn har aldrig belönat en ryttare, bortsett från tre moderna femkampare (terrängritten) som knappast bör räknas.

Plumpen i SvD-protokollet är bortmyglandet av boxningsvärldsmästaren Ingemar Johansson 1959. Om det funnits ett Jerringpris redan då hade säkert en rejäl korrrigering gjorts samma höst. Ingemar var otroligt folkkär.

Någon motsvarande miss kan Jerringpriset inte belastas med. Vem kan för övrigt klaga på ”folket”?

Däremot är det uppenbart att de två stora racketsporterna, trots magnifika internationella resultat, haft svårt för att få folket med sig. Björn Borg var som bäst 1979–80, men Ingemar Stenmark blev den förste Jerring-vinnaren. Däremot segrade Borg i omröstningen om 1900-talets främste svenske idrottsman.

Folkets ångervecka kan vara lång. Tennisen undantag blev Mats Wilander, som röstades fram 1983. Stefan Edberg och det segerrika DC-laget sidsteppades också.

Även pingisens JO Waldner, vårt möjligen största bollsnille, har trots bred popularitet förgäves fått vänta på Jerringpriset. Visst tröst borde de två bragdmedaljerna ha utgjort. Då och då genomförs kampanjer i olika grenar för egna favoriter, men tydligen har racketpopulationen varit för liten eller för lat.

Märkligt är också att en ”folkets man” som Thomas Wassberg aldrig lyckades rå på Gunde Svan, som fått två Jerringpriser. Kanske var de röstande mer sakliga förr, när påverkan från en direktsänd gala inte förelåg.

Den senaste galans mest bejublade var Patrik Sjöberg, som i många år var svensk friidrotts enda toppkraft, men han låg lågt i Jerring- omröstningarna. Folklig blev han först när han gav ut sina memoarer. Med tanke på Zlatans succébok bör kanske Idrottsgalan inrätta ett pris till bäste idrottsförfattare.

Kulturen behöver allt stöd den kan få.

Sune Sylvén är krönikör och SvD:s tidigare sportchef.sune.sylven@svd.se