Anna Lindberg var bara 14 år gammal när hon tog en sensationell åttonde plats i Atlanta 1996. Det är känslan därifrån hon letar när hon ställer sig på tremeterssvikten i sitt femte raka OS.

– Allt är väldigt okomplicerat när man är ung. Det är lite den känslan man söker när man blivit äldre – att tänka som när man var 14. Då kör man bara – och fattar inte att det sitter 16000 på läktaren och att hela världen tittar, säger hon.

Hon har förhoppningsvis blickarna på sig hela helgen. Försök på fredag följs av semifinal lördag och final på söndag.

– Jag har aldrig hoppat bättre än nu. Det känns jättebra. Men det blir jättetufft. Så många som kan ta medalj har det aldrig varit, säger Anna och räknar upp konkurrenter från Kanada, Italien, Mexiko, Australien, Ryssland…Och Kina, förstås.

– Det går inte att sätta upp något resultatmål. Jag vill göra mitt livs bästa tävling. Målet är att det ska kännas som ett vanligt träningspass. Man ska göra samma grej egentligen. Vara avslappnad och njuta.

Egentligen skulle Anna ha slutat efter OS i Peking. Ett år efter sjätteplatsen där blev hon mamma till Yelverton och såg fram emot ett nytt kapitel i livet.

Men kärleken till simhoppningen var långtifrån över.

Utmaningen att bli bättre, nöta in ett nytt och svårare hopp och en ny ansats, fick henne att fortsätta.

– Det var faktiskt ganska lätt att ta sig tillbaka och väldigt roligt att göra det på annat sätt, med barn och allt. För mig har det bara varit positivt, det går inte att gå hem och tjura för ett dåligt pass längre.

Är det inte dumt att sluta när du är som bäst?

– Jag vill sluta när det fortfarande känns kul och bra. Jag skulle säkert kunna hålla på några år till, men vet inte om det är värt det. Jag vill känna motivation och vet inte om jag skulle ha den några år till, vet inte om jag vill chansa på det. Det finns tyd-ligen andra saker man kan göra i livet – så jag tänkte testa det.

Vad är känslan över att det här är din sista tävling?

– Det är inget jag tänker på särskilt mycket nu. Men när jag tänker på det känns det bra. Att jag ska tävla här känns jättekul och jag har ingen ångest över att jag ska lägga av.

Anna har tränat hårdare än någonsin inför OS. Hon tog dubbla EM-guld tidigare i år – samma prestation som 2006 – och känner att hon gjort allt hon kunnat för att prestera som bäst. Tuffaste veckan gjorde hon 1000(!) hopp, körde ibland tre pass om dagen hemma i Karlskoga, där kommunen ställt upp med perfekta träningsmöjligheter i simhallen.

– Att köra tre pass på en dag är mentalt väldigt jobbigt. Fysiskt känner jag att jag orkar förvånansvärt bra. Men jag är van. När man har en planering vet man vad som gäller och kör efter den.

Annas mamma och tränare, Ulrika Knape-Lindberg, är positiv inför helgen:

– Hon hoppar högre än hon någonsin gjort. Vi har ”fejkat” försök, semifinal och final på träning; hoppat tävlingslikt på de tider som det kommer att vara här.

Ulrika tycker att Annas karriär varit fantastisk.

– Hon har tagit dubbla EM-guld två gånger och ingen kvinnlig simhoppare har gjort fem OS. Jag köper inte heller att det bara är medaljer som räknas. Man måste vara lite realist. En fjärde-, femte- eller sjätteplats är också bra.