Det gnisslar av skosulorna som far över pisten och det piper när värjan träffar sitt mål.

Det är nerver på helspänn i varje moment och fäktarna vrålar ut sitt adrenalin, sin glädje och lättnad varje gång en match tas hem.

Men det finns förstås undantag.

En lång, vänsterhänt ekvilibrist utmärker sig genom en mjukare framtoning. Där andra hälsar spänt på sin motståndare klappar han sin antagonist i baken. Där de flesta stannar inom sig själva och fokuserar på nästa uppgift går han omkring och hälsar igenkännande på medtävlare, domare och andra funktionärer.

Kanske har det med åldern och livssituationen att göra, kanske med meriterna. Krisztián Kulcsár är bankman och trebarnsfar – samt dubbel olympisk silvermedaljör i lag, 1992 och 2004.

Dessutom är Kulcsár regerande världsmästare.

–Jag är 37. Jag är varken spänd eller rädd längre. Det är helt klart en stor fördel, säger han.

Mötet äger rum på kafét i Eriksdalshallen i Stockholm, under en paus i tävlingen Challenge Bernadotte där den dubble tidigare segraren så småningom får ge sig för fransmannen Gauthier Grumier.

När världsmästaren får frågan om han har tid med en intervju svarar han:

–Röker du?

Kulcsár slutade med cigaretter 1998 – och gick över till cigariller. Han avverkar ungefär tio om dagen.

–Det är ingen trevlig vana. Men jag behöver inte mina lungor längre, säger han.

Långt före rökverksskiftet lärde Kulcsár känna ”sitt andra land”. Han är gift med Beata Poros, som är född i Sverige och bodde här i 25 år. Svärmor bor i Solna.

Under de sena junioråren träffade Krisztián tre år äldre Peter Vanky – dubbel VM-silvermedaljör och Sverigeetta under många år. De tränade ihop inför OS i Atlanta 1996 och utvecklade efterhand en nära vänskap.

I höstas var Krisztián en av gästerna när Vanky gifte sig. Några dagar senare, den 2 oktober, krönte han sin karriär med VM-guldet i Sankt Petersburg.

Men han förhäver sig inte:

–Individuellt är det så jämnt att i stort sett vem som helst kan vinna. Jag låg runt 100 på världsrankingen före Sankt Petersburg.

I OS i Peking knyter Kulcsár störst förhoppningar till laget – han hoppas på medalj – trots att den traditionsrika ungerska fäktningen dras med allvarliga problem.

–Klubbarna har inte tillräckligt med pengar och tränarna lämnar landet. Ungdomarna får inte rätt skolning och jag kan inte se hur vi ska kunna vara konkurrenskraftiga i framtiden, säger Krisztián som själv sitter i förbundsstyrelsen.

Kanske har han framtiden i hemmet, även om det än så länge främst är simning och gymnastik som gäller för de tre barnen.

–Det är viktigt att de rör på sig, att de kan kontrollera sin kropp. Men jag pressar dem inte det minsta.

Än så länge är det pappa som tävlar – och han tycker att det är rena semestern.

En nio-, en sju- och en femåring kräver mer än världseliten i värja.