Först en klapp i ryggen på Mikael Stahre. Sedan en ”high five” med Nils-Eric Johansson. Så en kort omfamning av Kenny Pavey.

Bojan Djordjic ger sig inte. Han vandrar fram och tillbaka över konstgräset i Multihallen på Bosön och delar ut ett handslag eller ett uppmuntrande ord till i stort sett varenda lagkamrat.

Under några minuter efter ett av försäsongens otaliga träningspass är det långt mellan verkligheten och bilden av mästarklubbens kaxiga frontfigur.

–Ibland måste man ta på sig den rollen. Mogen är jag väl inte, men jag är ändå 28 år… De yngre behöver det. Jag vet själv hur det var när jag var 17, 18 år och började träna med A-laget. Det är skönt när någon av de äldre kommer och säger ”bra träning, bra gjort”. Man lyfter sig själv och känner sig mer delaktig. Och det är gruppen som ska göra det, säger han.

Lagkaptenen Daniel Tjernström kom till AIK 1999 och har gjort 331 matcher för klubben. Ändå är det Djordjic, med 32 allsvenska matcher, som är AIK:s främsta ansikte utåt.

Bojan brinner.

–Det sitter där bak i huvudet. Jag vet ju själv hur jag är när jag sitter på läktaren och kollar på AIK, vad jag säger i vissa ögonblick. På planen kan man påverka. På så sätt har jag båda delarna i mig. Jag är som en spelande supporter, säger han.

Lidelsen gör Bojan Djordjic till en ledarfigur, den träffar AIK-fansen rakt i hjärtat och får motståndarlagens supportrar att må illa.

–Jag tror att AIK-supportrarna och mina lagkamrater vet att jag är genuin. Det är äkta. Man kan låtsas i en månad men inte i tre år. Om jag inte hade brytt mig så mycket hade jag nog inte tagit mig tillbaka efter min hälseneruptur.

Skulle det fungera med en hel trupp med spelare som du?

–Nej, nej, nej. Jag tror faktiskt att det räcker med mig, Martin (Kayongo-Mutumba) och Kenny. Man behöver spelare som lugnar ner det också, typerna som drar in dig i ledet. Sådana som ”Nisse” (Nils-Eric Johansson) och ”Tjerna” (Daniel Tjernström): ”Kom hit, jobba för laget!”. Förra året jobbade vi stenhårt i 90 minuter, oavsett talang. Det var längesedan AIK var så aggressivt och spelarna jobbade så hårt för varandra.

Det är inte bara Bojan Djordjic som hörs. AIK-tränaren Mikael Stahre frustar av energi. Gesterna är yviga när förklaringar, instruktioner och tillrättavisningar staplas på varandra.

Ljudvolymen fortplantar sig, tränger in i spelarna, blåser upp dem.

Tempot skruvas upp – det är full satsning i varje moment.

–Det är alltid tufft. Vi måste ju bli bättre än vi var ifjol. Spelare som möter AIK ska känna: ”fan, de här grabbarna var värda att vinna förra året”, säger Bojan Djordjic.

Målet är solklart. Det ska bli guld i år också.

–Det hoppas jag verkligen. Det är så jäkla tråkigt i Sverige när laget som vinner förlorar alla spelare och slutar sjua nästa år. Vi vill ha ett Rosenborg, ett FC Köpenhamn och jag hoppas att AIK kan bli det. Vi har arenan, vi har supportrarna. Vi har kärnan för att bli den stora klubben i Skandinavien.

Så har verkligheten hunnit ikapp bilden.

Bojan Djordjic i ett par påträngande skor i självlysande grönt och ett AIK som inte kan hålla tyst.

Så här:

–Jag är inte så dum att jag inte förstår att vi retade gallfeber på hela Sverige förra året. Vi sade redan tidigt i somras att vi skulle vinna guldet. Det är jobbigt att säga så i Sverige. Folk tycker att ”ni borde hålla käften”. Men det är den känslan vi går på. ”Micke” (Stahre) är sådan, Björn (sportchefen Wesström) är sådan. Vi kommer alltid att höras.