Den stora spanska fotbollsepoken fortsätter efter en glänsande spansk show där Italien spelades ut. La Roja kunde fått ångest av att höra historiens vingslag och av att möta hotet från Pirlo, Cassano och Balotelli.

Istället fick de energi och mod. De släppte försiktigheten, blev snabba och farliga – och äntligen charmade Spanien hela fotbollsvärlden igen.

Spanien spelade tempofylld fotboll och det såg så lekande lätt ut.

Detta blev en kväll då Spaniens lyfte till höjder dit ingen annan når.

Alla målen kom när spanjorerna gjorde det man så sällan bjudit på hittills: snabba, exakta bollar i djupled och efter högt passningstempo.

David Silva gjorde 1-0 efter två fenomenala passningar. Italien behövde ett mirakel då, men istället slog vänsterbacken Jordi Alba in den sista spiken i den italienska kistan efter ännu en djupledslöpning och ännu en fantastisk passning. Trean var en brutal dödstöt av Torres: en snabb djupledsboll, en iskall värjstöt. Matas fjärde byggdes upp på samma sätt.

Spanien gjorde sin allra bästa match när de behövde det som mest. Italien led och krossades och var ett nummer för små, men alla italienare kan ändå torka sina tårar. För två år sedan havererade laget fullständigt i Sydafrika. Nu är Gli Azzurri tillbaka där landet hör hemma – på toppen av fotbollsvärlden.

Spanien då? Spanien svävar i en egen rymd, ovanför alla andra landslag. Nästan omöjliga att slå, fruktade av alla, bäst i världen.

Ett insläppt mål i EM.

Nu är La Roja historiskt. Ingen har någonsin vunnit tre raka titlar, ingen har någonsin försvarat en EM-titel. Det är ofattbart stort. Fotbollsvärlden har aldrig sett en så total dominans av ett landslag och en spelidé.

Spaniens mästerliga uppvisningar har gett landet tre raka titlar och det kommer att dröja in vi ser en sådan svit igen. Spansk landslagsfotboll har på fyra år gått från att vara Europas mest underpresterande landslag till fotbollsvärldens kungar.

Det som imponerar mest med det här laget är inte bollinnehavet, det är inte kortpassningsspelet, det är inte ens Andres Iniestas elegans, Iker Casillas trygghet eller Xavi Hernandez extrema spelsinne. Det är inte heller att Spanien blir mästare utan anfallare.

Det mest imponerande är att Spanien bara fortsätter att vinna även när laget inte spelar lysande. Igår var det inget snack: Spanien tystade alla kritiker och vandrar skattande in i historieböckerna.

Xavis Spanien är ett av fotbollshistoriens stora landslag. Det har skrivit in sig på en plats där Beckenbauers Tyskland finns, där Holland under Cruyff bor, där Frankrike under Zidane, Ungern med Puskas, och Pelés Brasilien lever.

La Roja är däruppe nu, för tid och evighet.

Vi lägger EM 2012 till handlingarna med ett leende.

Sammantaget har detta varit ett av historiens bästa mästerskap. Vi har fått se en fotboll som dominerats av anfallsspel och inte en enda av de 31 matcherna har varit ointressant.

Vi har fått två straffrysare. Vi fick Tysklands fyra matcher långa fotbollsfest och det brutala uppvaknadet mot Balotelli.

Vi fick ett svenskt misslyckande och tidig hemresa. Men vi fick också Zlatans drömmål, en svensk urladdning mot Frankrike, och nytt hopp om ett fotbollslandslag som kapsejsade med man och allt mot Ukraina.

Vi fick rätt mycket under de här 24 dagarna.

Men framförallt fick vi rätt mästare.

Så skönt, så snyggt, så rättvist.

Så oerhört magiskt och överlägset.