Det svenska hoppet - finns han? Jag går in från en bakgård i Birkastan och där mellan repen trängs Lennie Fernström med en massa mästare från Afrika. Men innan 21-åringen kan aspirera på något glänsande bälte måste han iväg och riva byggställningar vid Slussen.

En händelse som ser ut som en tanke är att 200 av idrottens företrädare - samtidigt som mitt besök i Hasse Widmarks inpyrda livsverk vägg i vägg med den dunkande tunnelbanan - håller seminarium i Globens annex.

Ämne: Elit - på lek eller allvar?

Rubriken känns lite skrattretande stående i den svettdrypande miljö som klanen från Uganda vistas i dagligen. Den som ger sig in i den här leken får verkligen leken tåla.

Glöm moduler och maskiner på gym. De här killarna välter traktordäck och slår sig dödströtta med en slägga (!) mot gummi när de väl har snört av sig handskar och lindor. Rygg- och magmuskler får sig en extra vända som slet de ont i skogen.

Peter Semo bär det tyngsta bältet. Det hämtade han i Rom i helgen. När lördag blev söndag skickade han IBF:s interkontinentale champ Fedele Bellusci i golvet för tredje gången med en rak höger. Handduken från den italienska hörnan kom singlande in som ett brev på posten, ser jag på den videofilm som förevigar tronskiftet i lätt weltervikt.

En strong bedrift i lejonets kula, utförd med bara aningen bättre odds än de bröder hade som romarna en gång i tiden kastade in på Coliseum.

25-årige Semo är tät och stark. Han matchas av landsmännen Eddie Bazira och Suleyman Kasule tillsammans med evigt unge promotorn Rolf Träff.

Ringräven Kasule, med egen proffserfarenhet från USA och ett befriande skratt som bubblar ur gluggen i överkäken, synkroniserar Semos slagserier mot sina plattor.

Afrikansk musik ackompanjerar de rytmiska, men ändå ytterst strikta och målmedvetna rörelserna. De här killarna har vuxit upp under enkla förhållanden med boxningen som första sport. Med Sverige och Tensta som bas strävar de vidare i karriären.

Bazira berättar att han tidigt sökte sig till en klubb hemma i Kampala och att man i Uganda redan som 12-åring kan välja att träna boxning på skolschemat.

Han konstaterar, apropå den generella bristvaran på svenska boxningshopp, med ett vagt leende att det i Sverige finns mycket annat som drar. Och att man inte i boxning, till skillnad från fotboll, kan vänta på att bli framspelad av en lagkamrat. Han tillägger att hunger, vilja och kroppslig flexibilitet är hörnstenarna för att kunna bli någon i ringen.

När man talar om trollen. Plötsligt står där en kraftig kille i blåställ bland sandsäckarna. Jag undrar om han hunnit äta lunch? Han har i alla fall hastigt lämnat ackordet och slagit vad med jobbarkompisarna om att han ska hinna tillbaka från träningen före klockan tre - annars får han stå för lönen.

Lennie Fernström från Fittja får säcken att flyga genom luften som vore han en söderorts Sonny Liston. Armar och speciellt handleder spjärnar emot enorma påfrestningar. Han är en oslipad diamant efter bara fyra månaders tuff boxningsträning och en match (seger) som amatör. Fotbollen och kampsporten får nu vara.

Tungviktaren säger när han hämtat andan efter en urladdning att han aldrig känt en sådan brinnande lidelse för någon annan idrott.

Tillvaron kretsar kring mormor och flickvännen med rötter i Chile när han inte svettas här i källaren under S:t Eriksplan. I rondpauserna samtalar han förtroligt med Peter Semo. Lennies blick är vetgirig. Han vill lära sig mer.

Det skiljer närmare 50 år mellan honom och promotorn Rolf Träff. Oceaner av erfarenheter och upplevelser. Ändå är de samma andas barn.

Deras gemensamma resa har just börjat. SM i Boden i slutet av april är nästa stopp. Lennie tävlar som amatör för Stockholms AIF. Men proffslivet hägrar.

I mellanmjölkens land får Lennie när han väljer att tävla med bar överkropp och utan huvudskydd, om tillfälle ens ges, bara boxa fyra ronder gånger två minuter.

Det vore som om en fotbollsspelare med proffsambitioner bara fick spela matcher om 2 x 20 minuter innan han lämnade hemlandet.

Proffsboxningsförbudet är hävt på papperet, men indirekt alltså kvar. Denna avsevärda begränsning innebär att inga riktigt namnkunniga boxare gör sig besvär att komma hit till någon eventuell gala. Och att intresset därmed förblir svagt i en slags högerkrokens Moment 22.

Det gör inte livet lättare för det vita hoppet. Lennie Fernström hoppas dock fortfarande. Och han är hungrig som en varg.