När får vi fram en blågul Tyson Gay? SvD:s sportkrönikör, Jan Majlard, trånar efter en svensk sprinter av rang.
Foto: AP
Det är märkligt att vår idrottsfabrik, som spottar fram talanger som fyller ut snart sagt varje nyans i sportvärldens färgrika palett, inte får fram fler naturligt snabba löpare.
Okej att den mödosamma träning som ligger bakom framgång på längre distanser kan skrämma. Korta explosiva muskler behöver förvisso också förfinas i gym och på bana, men den naturliga förutsättningen är i mina ögon lättare utvunnen än för till exempel 10000-meterslöparen.
Sprint borde således passa den uppväxande generationen.
Så varför är grenen med den enklaste förutsättningen, 100 meter rakt framåt, så svår att exploatera?
Saknas tränarkompetensen? Är det en fråga om tradition? Vad säger man på Bosön? Bristvaran kan väl inte ha något med genetik att göra?
Frågorna försvinner i ett nostalgiskt töcken där Lennart Strandberg sliter av hälsenan bakom Jesse Owens i OS-finalen på 100 meter i Berlin 1936.
Christer Garpenborgs orala galvanism och Linda Haglunds dopningsdom är andra gamla hägringar att famla efter i den kortaste slätlöpningens tillkortakommande.
Ställ ut några häckar på upploppet och Sanna Kallur har visat att en svensk medborgare visst kan mäta sig med världseliten. Liknande intrång, som en katt bland hermelinerna, har Johan Wissman gjort runt ovalen.
Men på 100 meter är det som förgjort.
Jag tror kanske att de med åldern inne att ha upplevt Gunder Hägg, Arne Andersson och Dan Waern hellre skulle se en blågul medeldistansare i världsklass. De får fortsätta hoppas på Mattias Claesson.
Det finns en historisk kraft i efterföljare, något som blixtbelystes då Mustafa Mohamed raderade ut Anders Gärderuds rekord på 3 000 meter hinder.
Men i sprint lyser föredömen med sin frånvaro.
Jag tror att den nationella yran kring en snabblöpare av rang skulle slå de mesta. Det är inte konstigt att de mindre galorna i landet haft svårare att fylla läktarna när de svenska dragplåstren uteblivit. DN-galan klarar sig på sin internationella status och stjärnglans.
Robin Söderlings uppsving har accentuerat vad ett inhemskt affischnamn betyder för svensk tennis.
En fotbollslandskamp på Råsunda mellan Tyskland och Frankrike skulle inte vara lika het som om blågult radade upp sig på ena planhalvan.
EU-tanken må vara ädel, men i sportens värld håller åskådaren benhårt på hemmalaget.
Det märktes i onsdag då den kräsna publiken i Monaco tände till när fransoserna Mehdi Baala, den löpande trädstammen, vann 1500 meter och spänstfenomenet Renauld Lavillenie krängde sig allra högst upp över stavribban.
Sammanlagt sex svenska medaljer vid sommarens ungdoms-VM i Italien och Junior-EM i Serbien indikerar att det senaste decenniets framgångar på seniornivå sått frön underifrån.
I väntan på uppstickarna bjuder Christian Olssons SM-start på måndag för närvarande störst spänning. Hade det gått skulle jag hellre sett Christian göra sitt första förväntansfulla tresteg direkt på Olympiastadion i Berlin.
Risken finns att publiken i Malmö får bevittna ett nytt bakslag. Christians skadebild har passerat den raka medicinska diagnosen och istället vuxit till en komplex osäkerhet.
Tar sig den trots alla motgångar beundransvärt glade göteborgaren till VM-final vore det en bragd.
Skador har dessvärre blivit en refräng. Allra ondast gjorde det att se Carolina Klüft med brusten baksida och tårar i ögonen ligga och slå näven i längdhoppsgropen i Karlskrona.
I nöden prövas vännen. Samarbetet med Agne Bergvall är den bästa försäkran om att rehabiliteringen kommer att gå bra.
Jag tror att ”Carro” lättare skulle kunna ta beslutet att lägga av än att bryta med Bergvall. I fri-idrottens firma Yin och Yang finns kraften.
