Den inträffade i september, den där lyckliga stunden på brottarmattan i danska Herning: Sofia Mattsson som ett jublande yrväder efter finalsegern i 51-kilosklassen över nordkoreanskan Kum-Ok Han, själva höjdpunkten efter en hel rad imponerande segrar i turneringen.

Två månader senare har Sofia hunnit lugna ner sig och skaffa sig perspektiv på segern. Och kunnat konstatera att ett VM-guld i brottning visserligen kan vara alldeles underbart, men att det, de facto, inte förändrar livet särskilt mycket.

Visst, hemma i Gällivare kan Sofia ibland bli uttittad på stan – ”kolla, det där är hon som vann VM...” – men i övrigt är det stiltje. Till exempel innebar VM-guldet inte att sponsorerna ställde sig på kö.

–Nej, det är lika svårt nu att få sponsorer som det var tidigare. Vi ska ha ett nytt möte med LKAB, de kan kanske hjälpa till mer. Men annars är det inget, säger Sofia.

Den stora uppsidan med det VM-guld som nu gjort Sofia till en het kandidat till SvD:s Bragdmedalj blev istället att semestern direkt efter VM, på Bali tillsammans med pojkvännen Anders, blev en lugn och vilsam historia.

–Annars kan jag älta en förlust i flera dagar; jag är så enormt tävlingsinriktad att jag har svårt att smälta motgångar, berättar Sofia.

Sofia Mattsson kommer från en riktig brottarfamilj i Gällivare. Storasyster Johanna fick SvD:s lilla bragdguld för ett par år sedan. Johanna har redan ett EM-guld, och lillasyster Lisa har SM-guld och tre EM-guld på ungdomssidan.

Men Sofia blev först till ett VM-guld. Och ligger nu i framkanten i racet på en OS-medalj:

–London 2012 är naturligtvis det stora målet för mig. Det är både VM och EM på vägen dit, men det kommer ändå inte att kännas likadant när jag redan vunnit VM. Men att vinna ett OS-guld... det vore verkligen stort, säger Sofia.

Vägen mot VM-guldet i Herning inleddes egentligen redan för 15 år sedan på en madrass på golvet i det mattssonska hemmet. Detta sedan pappa Kalle intresserat tjejerna, då sju, sex och fyra år gamla, för brottningssporten.

–Vi brottades på den där madrassen, det blev ordentliga matcher ibland. Det var alltid tävlingar mellan oss tjejer: vem som hoppade högst och längst, vem som plockade mest blommor. Eller blåbär; det blev inga rofyllda utflykter med familjen. Vi tjejer skulle plocka snabbt och vi skulle plocka mycket. Och det gjorde vi: vi hade med oss halva skogen hem ibland...

Första matchen gick Sofia som åttaåring.

–Jag mötte en tjej från Kiruna som hette Frida. Jag vann.

Sofia var 14 år när tränaren Fariborz Besarati kom till Gällivare. Nu blev träningen mer seriös och systematisk. Systrarna Mattsson visade resultat snabbt. Sofia tog sitt första SM 2006, året efter att Johanna tagit sitt första.

Men då hade Sofia redan målet utstakat:

–När jag var tio år bestämde jag mig för att bli världsmästare, berättar Sofia.

Tio år senare var målet uppfyllt. Och nu kan Sofia också bli bragdmedaljör.