OS i Turin 2006: i kvartsfinalen mot Schweiz drabbas Mikael Öhlund av en fraktur på ett revben. Han måste vila i en vecka. Niklas Kronwall kallas in som ersättare.
Och är med och vinner guldet.
Liksom Öhlund.
Som dock fick sitt OS-guld så att säga i kostym. Öhlund fick se finalen mot Finland från soffan hemma i Vancouver.
–Jag satt och hoppade i soffan, och jag gladdes med killarna, det är klart. Men det kändes ändå tungt att sitta där. Jovisst, det blev ett guld, men jag kände mig inte lika delaktig som de andra även om jag spelade fler matcher än Niklas (Kronwall). Jag är inte bitter, men jag var ändå så pass besviken att jag blev skadad då, att jag verkligen känner att ett guld i Vancouver skulle vara en revansch för mig.
Och just i Vancouver, dessutom.
Nu spelar 33-årige Öhlund i Tampa, men Vancouver är ändå hemmaplan:
–Jag bodde i Vancouver i tolv år, jag har massor av vänner där. Så visst skulle det kännas speciellt att få vara med. OS har varit ett mål hela säsongen.
I så fall Öhlunds fjärde och garanterat sista OS: när SvD träffar Öhlund efter Tampas match mot New Jersey Devils, stannar han länge i behandlingsrummet i ”The Rock”, Devils hemmaarena i Newark, 20 minuters tågresa från New Yorks Penn Station. Han kommer ut med ett stort bandage om foten. Efter tolv säsonger i NHL börjar han se slutet på karrären.
–Jag tar ett år i taget, men jag hoppas ju att det dröjer ett tag. Det är mycket roligare att spela nu än när jag var 20 år, men kroppen orkar inte lika mycket; jag har ont efter matcherna och det tar längre tid att återhämta sig.
Det var till den här säsongen som Mattias Öhlund tradades till Tampa Bay Lightning. Floridaklubben var villig att betala för att få Öhlund: han kunde höja sin lön från 3,5 till fyra miljoner dollar.
Tampa Bay ville ha Piteåsonen dels för att han är en stabil back – vilket han ju nyligen visade med den helt regelrätta monstertacklingen på Detroits Henrik Zetterberg – och dels som ”pappa” åt nykomlingen Victor Hedman.
–Det där har blivit lite överdrivet, det låter ju som om Victor inte klarar någonting. Jag har hjälpt honom lite, jag minns själv hur det var när jag kom till Vancouver som 20-åring och Marcus Näslund fanns där och kunde hjälpa mig till rätta, säger Mattias.
Han hjälper gärna Hedman igen.
Fast i Vancouver den här gången.
