Han finns med i förbundskapten Bengt-Åke Gustafsons första trupp inför OS, och är en outsiderkandidat i en backbesättning som ser ganska stark ut.

Hjalmarssons senaste framträdande på svensk is var i början av 2007, under junior-VM i Leksand. Då var Niklas så okänd att inte ens hockeyjournalisterna kände igen honom. Han brukade komma ut till eftersnacket klädd i matchtröja, vända sig om, peka över axlarna med båda händerna ner mot numret och namnet och högt förkunna ”här är nr 2, Hjalmarsson”.

I dag behöver Niklas Hjalmarsson inte presentera sig. Han är en av Chicagos bästa spelare, snittar 20 minuters istid per match, och är en av dem som nämns som viktiga spelare i ett lag som, tror många NHL-bedömare, faktiskt har kapaciteten att vinna Stanley Cup: Chicago toppar just nu NHL:s Central Division i Western Conference. Sett till antalet baklängesmål är försvaret ett av ligans absolut bästa.

– Vi har ett otroligt spännande lag, en bra kemi. Vi har kul tillsammans även om vi så att säga jobbar på en allvarlig nivå. Det finns alltid plats för lite skratt. Det är ett ungt och talangfullt lag, men framförallt ett bra gäng, säger Hjalmarsson om laget med spelare som Patrick Sharp, 28, Jonathan Toews, 21, och jämngamle poängmaskinen Patrick Kane.

Eksjöfödde Niklas Hjalmarsson debuterade i HV71 redan som 17-åring. Det blev bara några matcher innan han året efter blev ordinarie i laget. Det, och en stark insats i junior-VM över nyåret 2006–2007, fick upp ögonen på Chicagos klubbledare: de ville ha över Hjalmarsson direkt.

–När jag kom över var jag skadad (i handen) och det var väl inte det bästa sättet att börja på. Men jag var fast besluten att jag skulle kämpa och inte ge upp, vad som än hände, berättar Hjalmarsson när SvD träffar honom i ett omklädningsrum i GM Place i Vancouver.

–Jag har alltid tyckt att jag platsat i NHL, så därför åkte jag inte hem. Jag tänkte att jag skulle ge det tre år och kämpa som fasen hela tiden.

Två säsonger i farmarlaget Rockford IceHogs var en bra förberedelse för det sista steget uppåt. Plus sju kilo muskler. Och en blixtinryckning till förra säsongens slutspel.

– Det var verkligen ett bra steg in i NHL; klarar man det så klarar man allt. Det stärkte mitt självförtroende enormt mycket, berättar Niklas som gjorde 17 slutspelsmatcher.

– Jag tycker själv att det var då jag lärde mig spelet här. Det var bara att titta på de bästa och försöka göra likadant, säger Niklas vars Blackhawks först playoff-besegrade Calgary Flames (4–2 i matcher) och Vancouver Canucks (4–2) innan laget föll i semifinalen mot Detroit Red Wings (1–4).

I år har han imponerat ännu mer med moget och säkert spel. Bara Jonathan Toews är bättre i plus/minusstatistiken och Niklas har spelat samtliga matcher:

– Jag försöker vara ödmjuk. Jag har en plats i laget, men jag är ingen etablerad NHL-spelare, säger Niklas.

Och lägger till:

– Inte ännu.