Det sägs att svenskar bara är sig själva på semestern. Därför erbjöd jag en liten ”charterjury” – bestående av busschaufför, dagisfröken, målarmästare, frisör, polis och jazzlegendens son – att ge sin syn på årets bragd i en ovetenskaplig minigallup vid poolkanten.
Det gav huvudsakligen två svar – om någon aktiv från Paralympics skulle vinna:
– Nämen, va’ kul...
– Men, vänta lite nu...

Mitt intryck var att den oreserverade hyllningen oftare kom från den inte alltför sportintresserade.
Medan den som kan vakna i gryningen svettig av undran över åskådarsiffran i bandymötet Broberg–Villa vid närmare eftertanke tyckes skönja vissa tolkningsproblem.

Som jag uppfattade saken var det jämförelsen med icke funktionshindrade idrottsmän/kvinnor som ställde till det.
Som för betongblandaren och tidigare målvakten i Medelpadsklubben Viskan i flygstolen framför mig på hemresan.

I hans medvetande infann sig ganska snabbt tvivel om att ett namn som gevärsskytten Jonas Jacobsson verkligen svarade för årets svenska idrottsbragd sittande i sin rullstol.
Vem som helst kan ju undra: Skulle den tungt guldbehängde östgöten vara lika prickfri bredvid världens samtliga skyttar? Hade han varit lika het i bragd­debatten om kollegan Håkan Dahlby stått pall för trycket och tagit guld i dubbel trap? Är det för att den svenska OS-truppen i Peking kammade noll i guld­kolumnen som efterföljarna i Paralympics blir självklara kandidater?

Frågorna är många och svåra att besvara.
Insatserna i simbassängen uttrycker kanske bäst symboliken. Medan Stefan Nystrand sjönk som en sten i resultatlistan skapade Anders Olssons framfart gyllene ringar på vattnet. Utsatt för en helt annan konkurrens.

Jag blev under Paralympics stående förundrad och fylld av beundran framför en dataskärm på redaktionen som visade den mexikanske simmaren Christopher Tronco – just lämnande startpallen.
Om en bild säger mer än tusen ord var det här som en tjock roman.

Vilken är hans historia? Hur är det möjligt?
Paralympics illustrerar att alla funktionshindrade idrottsmän/kvinnor gör en bragd bara genom att tävla. Dimensionen blir himmelsvid jämfört med vad en ”vanlig” idrottare kan uträtta.

Jag tänker på den serie SvD:s Idag-sida i höstas publicerade på temat tillbaka till livet. Bland annat beskrivande strokepatienter som kämpade mot en drägligare tillvaro genom att kliva upp på hästryggen.
Prestationer inte mätbara i tiondelar eller centimeter, men likväl bragder.

Den polske tonåringen Piotr Grudziek visade i Paralympics vad man kan åstadkomma vid ett pingisbord – trots en benlängdsskillnad på uppskattningsvis en decimeter.
Hans blixtrande forehand räckte till slut inte för att hålla den rutinerade kinesen Chen Gung stången, men på sitt sätt var unge Grudzieks prestation i hagen lika stor som veteranen Jörgen Perssons.

Även om polacken inte skulle få många bollar i en match mot Hallands evigt gröna träd. Like lite som Anders Olsson skulle hinna ifatt Michael Phelps.
I Paralympics gör man sinsemellan skillnad på idrottare i respektive gren.

Graden av funktionshinder avgör vilken klass den aktive sorteras in i.
Men hur bedömer man i ett perspektiv av bragdguld graden av funktionshinder? Ska det vara en parameter i bedömningen?

Och hur mycket väger faktumet i vågskålen att de inte på samma stund mätt sina krafter mot de bevisligen bästa i världen? Som Charlotte Kalla gör i skidspåren.
Det är grannlaga frågeställningar som bragdnämnden har att ta ställning till.

Som fristående skribent ska jag under veckan plädera för de utvalda kandidaterna.
Må bästa man/kvinna vinna.