Lugnet på Lidingö går inte att överföra till oväsendet på Råsunda. Men den kompakte mittfältaren tänker inte låta sig överväldigas av stundens allvar.

– Det klart jag kommer att vara nervös. Det är ju min största match i livet hittills och en otroligt stor upplevelse att vara på planen. När matchen väl börjar släpper kontakten med publiken. Man är som i en bubbla. Man ska inte göra för stor grej av det, säger Simon.

Tonåringen som har beskrivits som överteknisk efter alla framträdanden i S:t Eriks Cupen och pojklandslagen (21 kamper) spelar enkelt uppflyttad bland de bredare gossarna. Killen från Grödinge söder om stan har vandrat från anfallet, via yttern till platsen som defensiv mittfältare, där hans hukande 173 centimeter och 69 kilo fram över gräset som en dammsugare.

– Man ska inte göra det svårare än vad det är. Att försöka sig på mer tekniska grejer beror på var man är på planen. Jag är väl främst en assistspelare, men man ska inte låsa fast sig i positioner för mycket. Vad jag främst behöver förbättra är tuffheten, säger Simon.

Han ger ett seriöst, närmast blygt intryck, men svaren kommer blixtrande snabbt. Som på uppstuds när det gäller att erövra bollen i mittcirkeln. Den allsvenska hemmadebuten mot Kalmar FF (1–1) skedde i matchens 90:e minut:

– Jag rörde bollen tre gånger. Ett tillslag, två tillslag och sista gången tre tillslag, berättar Simon med övertiden på Stockholms Stadion för evigt inpräntade i hjärnbarken.

Hur märks det att du är yngst i laget?

– Det är jag som tar ”bandarn” till bussen, säger Simon, som stående i ringen av spelare skrålar med i Dembo Tourays nedärvda, afrikanska segersång i omklädningsrummet efter matcherna.

– Jag förstår inte ett ord vad texten handlar om, men det är en skön rytm, säger Simon.

Pappa Pontus, som i väntan på sonens uppkörning den 25:e september ännu agerar privatchaufför, växte upp i Södertälje. Scaniarinken och SSK tävlade om Simons uppmärksamhet tills han var elva år. Men med fotbollsspel i BP och skolgång i Nybohov fick hockeyn ge vika.

– Jag har alltid gillat fotboll. Jag har alltid gett allt, konstaterar Simon på sitt lågmälda vis.

Med fyra träningar i veckan plus matcher finns det bara plats för en sport i en tonårings almanacka. Simon, som i veckan skrev ett nytt långtidskontrakt med Dif, gymnasiestuderar (samhäll/ekonomi) på distans. Han säger att det kan ta fem år. Simon stannar i nuet och känner lika lite stress på skolfronten som inför derbyt.

– Jag har aldrig spelat match så tidigt (14.00) på dan. Man kanske får gå upp lite tidigare, säger han.

Speciell ritual?

– Nej, det gäller att få i sig proteiner och kolhydrater, men inte äta för tungt. Jag gör inte för stor grej av kosten, säger Simon, vars muslimske konkurrent Yusiff Chibsah inte fått det lättare att ta tillbaka sin plats efter den krafttömmande fastemånaden Ramadan (20 juli-18 augusti). Daniel Sjölund har fått en ny vapenbroder framför backlinjen.

AIK?

– Dom verkar vara i bra form. Slår man CSKA Moskva, där Real Madrid kryssade i fjol, är man inget dåligt lag. Jag känner Robin Quaison bra, han är ett år äldre än mig. Men vi är också inne i en bra trend. Med Erton (Fejzullahu) har vi fått marginalerna på vår sida och vinner matcher som vi tidigare kryssade. SM-guldet blir svårt, men kanske kan vi ta upp AIK? Säger Simon och ler.