Min nigerianske bänkgranne med det aptitliga namnet Adekunle Salami reste sig och skrek rakt ut som på en tuppfäktning hemma i Lagos där vi hukade i trängseln bland fotografer bara tio meter från mållinjen:
”Thunderbolt, Thunderbolt!”
Om den exalterade afrikanen, klädd i långärmad blå skjorta, jeans och oberörd i den heta kvällen medan vi nordbor svettades rännilar, hade ”Åskbollen” och James Bond i tankarna ska jag låta vara osagt.
Själv tänkte jag med några minuters distans till världsrekordet på två andra svarta pantrar som slagit världen med häpnad; Jesse Owens och Carl Lewis.
De var också före sin tid, men hade garanterat hamnat efter Jamaicas sprinterkung den här förtrollade kvällen.
Gående ut från arenan, kryssande förbi myllret massor av människor i full färd med att föreviga stunden tillsammans med nära och kära framför den intilliggande och självlysande simkuben, växte värdet av att ha varit på plats så nära finishen.
Redan i semifinalen hade Usain Bolt givit oss sitande på första parkett ett magiskt ögonkast sisådär 20 meter från mål, när han efter ett par huvudvridningar in i banan plötsligt kastade ett snabbt getöga till höger.
Den defileringen var bara en försmak av vad som komma skulle. Spelandet med fingertopparna ovanför de höga knälyften var en signal till alla som tittade: kom och ta mig om ni kan!
Det var en sällsynt sekvens av kontrollerad extas.
Hans triumferande slag med högernäven över hjärttrakten precis skärande mållinjen bröt den magiska bubblan.
När den storväxte västindiern senare stannade till framför oss efter sitt ärevarv glimmade guldringen på vänster långfinger i kapp med svettpärlorna i pannan.
Likt en av bröderna i Herrey i sina gyllene skor dansade Usain Bolt in triumfen. Att vinna en OS-final på 100 meter med två tiondelar är att likna vid utklassning.
Betänk att suveränen ändå hade fältets näst sämsta reaktionstid efter startskottet. Men efter ett par steg när han väl rätat upp kroppen och väckt liv i sina lemmar kunde de åtta övriga finalisterna egentligen lika bra ha vänt tillbaka som efter en tjuvstart och dragit på sig överdragskläderna.
Liksom i Osaka-VM i fjol, då Tyson Gay (utslagen i semifinalen) var honom övermäktig, ”frös” Asafa Powell i hetluften. Till synes tyngd av stundens allvar fann 26-åringen aldrig den där avslappnade rytmen med fladdrande kinder som en sprinter paradoxalt nog måste nå i sin maximala kraftansträngning. Det ska bara flyta fram.
Till skillnad från roddaren som flyter bakåt.
Jag noterar att Lassi Karonen, dödstrött sexa i finalen på 2 000 meter singelsculler, är på centimetern lika lång (1,96) som sprintkungen. Men där slutar likheterna. Den tio år äldre svenske roddaren med den enorma lungvolymen är faktiskt hela 20 kg tyngre.
Usain Bolt har inte samma behov att transportera syre. Hans kropps fallenhet för anaeroba processer på korta sträcker, där ju inget syre behövs, visade sig redan då jamaicanen som 15-åring år 2002 blev rekordung juniorvärldsmästare.
Det säger sig självt att en man med så långa explosiva ben är svårslagen. Kunde han lära sig att tåla mjölksyra bättre skulle inte Jeremy Wariner gå säker på 400 meter.
Innan Bolt skrällde till med det där loppet på 9,76 i New York i våras var 200 meter hans givna favoritdistans. Som en modern Tommie Smith lär han göra allt för att slå Michael Johnsons fantastiska världsrekord (19,32) från Atlanta-OS 1996.
Det finns alltid de som direkt tjoar om doping när ett rekord ryker. Men Bolt är ingen överdrivet muskulös man. Han är bara en storlek större än alla andra.
När jag i natten på väg ut från OS-området vänder mig om avtecknar sig ”Fågelboet” som ett turkost rymdskepp som just landat.
Ut har klivit en varelse som från en annan planet. Usain Bolt. Min vän från Mars.
