Sverige har slagit ”allt” den här våren. Norge har sett ut som ett landslag på dekis. Och när norskorna besegrade Thomas Dennerbys tjejer i EM-genrepet sågs det mest som en ”väckarklocka”.

Det borde ha varit en större varningssignal än så.

När det gällde som mest var det inget som fungerade. Den kampvilja och energi som vore självklar i en EM-kvartsfinal saknades helt i den första halvleken. Och försvarsspelet vid helt avgörande 0-3 var rena katastrofen.

Den här gången går det heller inte att skylla på att media haussat och skapat orimliga förväntningar. I år har det svenska landslaget självt lagt ribban och talat om att det handlar om final - minst.

Med ett tyskt lag som befinner sig i en generationsväxling och saknar de spetskvaliteter som gjort dem oslagbara i EM-sammanhang under 2000-talet låg vägen öppen.

Men det sprack. Om det var inställningen, det taktiska upplägget, förberedelserna eller bara att laget helt enkelt inte är tillräckligt bra får väl de obligatoriska utvärderingarna visa.

Frågan är vad förlusten betyder för svensk damfotboll på längre sikt. Den hade behövt en stor framgång.

Allsvenskans publiksiffror har dalat, utländska ligor lockar de bästa spelarna. 23 september är det VM-kval mot Belgien - rankat 34:a i världen – på Ullevi. Hur ska det skapas intresse för den matchen?