Inför säsongen tippade jag att Söderling under 2011 skulle hålla sin plats på topp-fem och för första gången vinna fler än två turneringar varav minst en med Masters-status.

Vem trodde att det efter bara tre tävlingar skulle framstå som ett överdrivet försiktigt tips?

Två titlar och 13-1 i matcher är fantastiskt men det är ändå förklaringen till facit som imponerar mest.

Robin har höjt sin lägstanivå och vinner till skillnad från tidigare matcher även när spelet inte klaffar hundraprocentigt, han håller huvudet kallt i motgång och växer på de viktigaste poängen.

Tänk att Robin i andra omgången i Rotterdam hade matchboll emot sig mot Philipp Kohlschreiber men redde ut krisen med en perfekt avvägning mellan tillräckligt aggresivt och nödvändigt säkert spel.

Det är sådant som kännetecknar en stor mästare och som skiljer stjärnorna från spelarna som i övrigt är i stort sett lika bra.

Under nye tränaren Claudio Pistolesi söker sig Söderling allt oftare fram till nät och han ser betydligt mer bekväm ut där än tidigare samtidigt som en del situationer visar att han fortfarande har mycket kvar att utveckla, inte just i själva volleyslaget utan mer i rörelschemat för att komma rätt till bollen och täcka ännu bättre.

Det utrymmet till förbättringar i spelet har varken Rafael Nadal, Roger Federer eller Novak Djokovic – trion som ligger före Söderling på listan.