På sin tid kallades han Kungen av Kungsan. I dag snarare Kungen av Mariatorget, Paolo Roberto bor på Söder. Som ung pucklade han på folk utanför ringen men när han klev innanför repen blev han en av svensk boxnings mest slitstarka proffs. I dag är det K1 som gäller - som arrangör, fast han inte kan låta bli att sparra.
Foto: PATRIK LUNDIN
Den fjärde oktober för fem år sedan tog Paolo Robertos boxningskarriär slut med en våldsam smäll: han räknades ut efter en skur av slag från argentinaren Sebastian Lujan.
Robertos många belackare njöt: nu var det slut för den pratglade och kontroversielle boxaren. Nu skulle han glömmas bort.
Så fel de hade.
Fem år efter knocken i åländska Mariehamn är det mer Paolo Roberto är någonsin. Överallt: i bokhandlarna finns hans kok- och träningsböcker, i tv lagar han mat med sina neapolitanska släktingar, han håller föredrag i de mest skilda ämnen runt om i landet – tidningen Dala-Demokratens arkiv visar, till exempel, att Paolo under elva månader talade om tre skilda ämnen i Dalarna: på en kyrkokonferens, om det mångkulturella samhället och om fetma och ohälsa. Han har lärt sig dansa i TV4 och han har varit sommarpratare i radio. Just nu spelar han in film. I Stieg Larssons succéböcker finns ju bara en enda karaktär hämtad ur verkligheten, och givetvis var Paolo Roberto självskriven i rollen som sig själv. Nyligen filmades träningsscener i Djurgårdens boxningslokal på Kungsholmen i Stockholm.
Märkligt nog är Paolo betydligt mer bucklig i ansiktet i dag än för fem år sedan, då han avslutade boxningskarriären.
– Ja, du vet jag kan inte sluta sparra, och det kan bli ganska tufft mot K1-grabbarna, säger Paolo.
Paolo Roberto är hetare än någonsin. Inte illa för en dyslektiker som knappast gick ut skolan och vars första framträdande inför svenska folket var som ”Kungen av Kungsan”, en ungdomsbrottsling räknad som en av landets farligaste personer under 18 år.
Trots snöoväder i Stockholm, och fyra-fem minusgrader, kommer Paolo på cykel till vårt möte. Det tog nära två veckor från denne reporters telefonsamtal till Paolo, till den dag han hade tid. Den före detta proffsboxaren är en upptagen man: hans dag är fylld med aktiviteter, mellan lämning och hämtning på dagis av de två barnen Enzo och Elisa.
Paolo Roberto klev ur strålkastarljuset ganska vimmelkantig och osäker på sin framtid efter Sebastian Lujans hårda träffar, och kort därefter in i medieljuset mer bredbent och säker på sig själv än någonsin.
Han tvekar inte att ta debatten. Och han sluggar, återigen, lika friskt som en gång i ringen: om föräldraförsäkringen, om invandringspolitiken, om feminism och jämställdhet. Och om religion: den konservativa katolska organisationen Opus Dei har kritiserat Paolo för att han uttalat sig som katolik fast han bara är lekman.
Men Paolo ser ingen anledning att hejda sig. Det finns inga gränser, varken för honom eller hans åsikter.
Om invandringspolitiken och Sverigedemokraterna:
– Den största politiska frågan i dag. Sverigedemokraternas framgångar visar att Sverige är på väg att bli mer europeiskt. I slutändan handlar det om en misslyckad integrationspolitik i Sverige. Nu måste vi se till att folk får jobb.
Om föräldraförsäkringen:
– Jag tycker jämställdhet är viktigt! Men är det bara det där året som räknas när mamman är hemma med det nyfödda barnet? Vuxna människor kan ju prata med varandra och då väljer 75 procent av alla par att mamman ska vara hemma större delen av tiden och det är inte för att 75 procent av alla mammor i Sverige är förtryckta utan för att majoriteten vill ha det så. Jag är väldigt för delad föräldraförsäkring. Men folk ska välja själv. Det är en väsentlig skillnad. Jag är också demokrat.
Tycker Paolo. Bland annat, alltså:
– Sverige behöver debatt, men alla debattörer säger ju samma sak. Men det går ju inte att prata feminism utan att knäppa till Gudrun Schyman, som gjort den här frågan till rena dumheterna.
– Jag för ut de åsikter jag tycker är riktiga och jag håller inte med om vad eliten tycker. Min plattform är min offentlighet, säger Paolo.
2006 fick han näst flest kryss i personvalet som kandidat för socialdemokraterna, men nu har han lämnat partiet.
– Men i världsperspektiv är jag en vänstermänniska: alla människor ska ha samma rättigheter, tycker Paolo.
Den offentliga debatten är bara en sträng på den robertska lyran: just nu är han mer aktuell med tv-programmen där han lagar mat med sina neapolitanska släktingar:
– Mat och debatten om mat är viktig. Där har ju den där journalisten från SvD (Mats-Erik Nilsson som skrev ”Den hemliga kocken”) gjort en stor insats med sin bok.
– Jag har mina rötter i den italienska kulturen. Där är maten central, folk sitter ner och äter bra lagad mat tillsammans, säger Paolo.
Han skrev den första kokboken som en gest till sina barn:
– Jag skrev ner historier om min familj, om mat och traditioner för att barnen skulle få lära känna dem. Lena (hustrun) tyckte att jag skulle ringa ett förlag. Det gjorde jag, och på den vägen är det.
I dag är Paolos böcker storsäljare.
Det är K1 som är grejen för Paolo Roberto i dag. Han är en av delägarna i‑bolaget K1, den enda kampsportsaktivitet i Sverige i dag som kan fylla Globen medan den återuppståndna men ack så svenska versionen av proffsboxning – lite mer av proffsboxning light – fortfarande för en ganska tynande tillvaro.
– Vi ordnade en gala i Luleå nyligen. Den blev slutsåld. Den 27 februari gör vi en gala i Norrköping; vi blandar kampsporterna så det blir både MMA-sporter (Mixed Martial Arts) och proffsboxning.
– Den ordning vi har inom K1-sporten visar att vi är seriösa i Sverige, och att vi tar säkerheten på allvar. Vi har hårdare regler här än i andra länder. Och det är därför vi ska ha hem proffsboxningen till Sverige fullt ut också, så att vi får ta hand om den i‑stället för att en massa utländska promotorer får göra det, menar Paolo.
Räknat i modern tid är Paolo en av de svenskar som gått flest proffsmatcher. Han kom upp i 33, medan George Scott gjorde 46 och Fredrik Alvarez 45. Som en jämförelse: tungviktsvärldsmästaren Ingemar Johansson gick 28 matcher.
– Och vi gick våra matcher under förbudstiden, påpekar Paolo. Vi tog emot svenska pengar och boxade för en svensk tv-publik. Det visar väl hur snett det här förbudet var.
Paolo var en av dem som argumenterade hårdast för att pro-boxningen skulle få komma tillbaka i Sverige. Han sluggade i tv och medierna mot förbudsivrarna på samma sätt som han sluggade i ringen.
– Jag hade otaliga debatter med olika ”experter” på allt. De slog alltid under bältet, och refererade till känslor i stället för till vetenskap. När argumentet var att ”boxningen är farlig” och jag påpekade att det faktiskt finns farligare sporter, så bytte de argument. Då var det fel på boxningen för att den ”gick ut på att göra varandra illa”. Men då hade man bytt från vetenskapliga argument till etiskt och moraliska.
Och Paolos tankar om pro-boxningen idag?
– Det kanske inte går att begära att något som varit förbjudet i 40 år ska komma tillbaka med toppkvalitet direkt. Det här är en generationsfråga, allt kommer att förändras.
Den gamle ungdomsbrottslingen och proffsboxaren har, som synes, fullt upp:
– Jag vill inte säga att jag är mångsysslare, för en sådan gör ju oftast ingenting. Men jag spelar bollen när den kommer. Allt det som var mitt problem i skolan, att jag hade svårt att sitta still, att jag var aktiv och utåtriktad, det är det jag lever på nu.
– Min sista rektor, han var övertygad om att jag skulle hamna i fängelse, skrattar Paolo. Jag skulle gärna vilja träffa honom nu.
