För min del började det i ett svettluktande gym i Uddevalla i november 2006. Jag hade för SvD:s räkning åkt till den då relativt nyblivne förbundskaptenen Ulf Schefverts och Per Johanssons hemstad för att göra ett reportage om damlandslaget inför hemma-EM. Det var då fem år sedan ”det leende landslaget” slutade åtta i VM i Italien. Nu skulle en tuffare attityd, ett starkare självförtroende och ett bättre sätt att styrketräna leda Blågult mot världstoppen.

Sjukgymnasten Marie Wedberg tyckte tjejerna på bara ett halvår hade blivit starkare.

– Och de är mycket mer fokuserade, målinriktade och proffsiga nu. Det finns en otrolig potential i dem och jag hoppas vi får lite medvind nu för det finns definitivt roliga grejer på gång.

Wedberg slutade för några år sedan men Carina Norberg är kvar och har fått uppleva alla de där roliga grejerna. Materialförvaltaren från Partille, som började jobba med A-landslaget efter VM 2001, har från nära håll kunnat se hur spelarna mognat för varje år som gått.

– ”Uffe” kom in och förändrade stämningen, han var den glade men tuffe gamängen. Att tjejerna började träna hårdare är grunden till att det gått så bra nu. Han har betytt mycket för framgången.

Inför EM hoppades Norberg att Sverige möjligtvis skulle ha en liten chans att nå semi. Men sex segrar på sju matcher, varav en i mellanrundan mot Norge, och en plats i finalen trodde hon aldrig på.

Hennes röst blir alldeles len när jag frågar om Per Johanssons betydelse för EM-silvret.

– Väldigt stor. Per är en ödmjuk och go kille som vågar visa känslor. Han förmedlar ett lugn till tjejerna, de är inte rädda för honom. De kan gå till honom vad det än gäller. Såg du att han i semifinalen gick längs avbytarbänken och pussade alla när två minuter återstod? Vilken tränare gör så?!

Norberg påpekar att Johansson, som kompletteras perfekt av parhästen Magnus Johansson, även är bestämd och hård som ledare.

– Han besitter stor kunskap och rutin, och är väldigt tydlig. Alla tjejer vet precis vad som gäller. Alla har sin egen roll och ansvar. Han förmedlar: ”Gör som jag säger så går det bra” och vi litar på hans ord. Om det åt skogen så är det Pers fel.

Men det gick ju inte åt skogen i EM.

Försvarsspelet har varit mästerligt och anfallsspelet variationsrikt och effektivt.

Målvakterna har presterat på topp under hela mästerskapet.

Spelarna var i fysisk toppform och laget hade prickat in en kollektiv formtopp.

Nyckelspelarna levererade men också övriga spelare har legat på toppen av sin förmåga.

Den främsta orsaken till framgången sitter dock i spelarnas huvud. Sveriges handbollsdamer faller inte längre igenom när pressen tilltar. De kliver fram, de kommer igen, de tar för sig.

– Ja, tjejerna vågar ta mer ansvar nu. Och sammanhållningen är en annan anledning till att det gått så bra. De litar helt på varandra och känner en annan trygghet än tidigare.

Det blev inget guld i Herning men silverspelarna har visat att de är i världseliten för att stanna. De vann inte EM-finalen men de vann våra hjärtan.

Tänka sig att grunden lades i ett svettluktande gym i Uddevalla.