Internazionale gjorde bästa möjliga reklam för kommande internationella kampanj genom att krossa Milan (4–0) i Serie A.

Brassar (Julio Cesar, Maicon, Lucio), argentinare (Samuel, Zanetti, Milito) och afrikaner (Etóo, Muntari, och den adopterade Balotelli) bidrog till den bländande mångfald som jag inför Champions League-finalen i maj upplevde som en större kittling än i VM-sammanhang.

Det finns ingen anledning att rucka på det icke nationsbegränsande intrycket när Europa laddar för en ny klubbsäsong i‑världsklass. Börja med att dregla över Inters backlinje.

Smörgåsbordet av rätter med massor av fetter i är mer aptitligt än någonsin. Vickningen anländer inte förrän den 22 maj på Santiago Bernabéu i Madrid.

Frågan är om aptiten återvänt till eftermiddagen den 11 juni då VM-slutspelet sparkar i gång i Johannesburg? Den dagen den sorgen som en ständigt skrivande kollega på brittisk botten sade om äventyret i Sydafrika.

Jag tror alltså att Inter är extra suget.

Rumänen Chivu och serben Stankovic skänker portugisen José Mourinhos blåsvarta armé kallt stål. Soldaten Materazzi kan bli ensam italienare att göra intryck i plutonen.

Den kombination av balans och briljans som laget tillintetgjorde ett decimerat Milan med imponerade.

Faktumet att Inter har allt att vinna i Europa efter tre raka inhemska ligatitlar gör att vågskålarna med motivation och klass väger lika tungt.

Den sena värvningen av Wesley Sneijder, mittfältsmotor i mitt EM-lag inför slutspelet 2008, var kronan på verket. Tajming är nyckelordet i all fotboll. Det gäller att som i straffområdet vara på rätt plats i rätt tid.

Nytt blod är tvunget att tillföras ett mästarlag. Så långt utgör Zlatan en transfusion för Barcelona, även om jag inte tror att han gör de 20 mål som den upphöjda positionen som tröja nr 9 anmodar.

Att reserverna Bojan Krkic och Pedro Rodriguez senaste veckan båda nätat sedan de ersatt just Zlatan är inget bra tecken.

Vad som gör svenskens entré än svårare är faktumet att världens mest underhållande lag har allt att förlora.

Emilio Butragueños (Real Madrid) reservation om att dyra spelare ska motsvara förväntningarna var en giftpil som lika gärna kunde ses riktad mot ett mål 50-tal mil åt nordost om huvudstaden.

Barcelona är sårbart defensivt på ett helt annat sätt än Inter. Jag gladdes verkligen när Andres Iniesta i våras sköt upp den där bollen i krysset mot Chelsea i semifinalens döende minuter, men kan också konstatera att Pep Guardiola i samma ögonblick hade världens tur.