Talangen spårades tidigt. Som junior var hon en av de bästa i världen, tre individuella junior-VM-guld finns hemma i prishyllan. Som 20-åring – och fortfarande junior – plockades hon upp i A-landslaget och fick åka med till VM i Sapporo. En femte plats i milloppet och en sjunde i skiathlon var en premiärinsats som förtjänade högsta betyg.

Det stora genombrottet kom året därpå. Rycket i slalombacken på sista etappen i Tour de Ski som ledde till totalseger är klassiskt. Charlotte Kalla hade blivit ett av de stora svenska idrottsnamnen och ett nytt affischnamn för längdåkningen som saknat stjärnor med lyskraft.

Men med framgångarna kom också nya förväntningar.

Charlotte har med förundran i rösten berättat om de växande kraven och om folk som trott att hon skulle kunna vinna varenda tävling.

Säsongen 2008-09 inledde Kalla visserligen med att vinna världscup-premiären i Gällivare, men en förkylning satte stopp för en ny start i Tour de Ski och VM i Liberec blev ingen fullträff. Charlotte förde visserligen det svenska stafettlaget till en bronsmedalj efter en fenomenal slutsträcka. Men det blev en sjätte plats i sprinten, en åttonde i skiathlon och en 18:e på tremilen, där många i hennes närmaste omgivning trott på medalj.

Men Charlotte har inte låtit sig påverkas. Hon vet vad hon kan, har en vilja av stål och en uppriktig kärlek till sitt jobb. Och hon har många år framför sig i världseliten om hon får vara befriad från skador. De allra flesta av Kallas hårdaste konkurrenter närmar sig 30-årsstrecket, det är då en skidåkare vanligtvis är som bäst.

Charlotte Kalla kan vara ännu bättre i Sotji om fyra år.