Sydafrika känns, inte bara med tanke på kvällstemperaturen, väldigt avlägset i skrivande stund. Sverige ska slå Danmark returen och försöka bortse från att danskarna redan har tre poäng i inbördes möten med Portugal, medan vi bara skrapat ihop två poäng mot Portugal över 180 minuter. Symtomatiskt nog efter två 0-0-matcher.

Ungern borta den 5 september blir nästa ödesmatch. Då för andraplatsen i gruppen.

Två mål på fem matcher i VM-kvalet talar sitt tydliga språk. Sverige räcker inte till framåt.

Jag mötte blicken på Lars ”Laban” Arnesson vid slutsignalen. Den förra förbundskaptenen såg ut som efter 0-1 mot Rumänien för 26 år sedan. Det blev inget VM den gången heller.

Hade inte Daniel Andersson i åtanke när jag häromdagen efterlyste snabbhet i landslaget.

Någonting i ansiktsuttrycket på Anders Svensson sa den kvinnliga intuition som strömmar genom vår sommarstuga att han inte skulle spela.

Att Lagerbäck på tv-bilderna efter fredagsträningen samtidigt var så nöjd förstärkte intrycket hos den bättre hälften.

Jag fyller i: Det var aldrig Anders lår som oroade Lagerbäck utan Daniels ”lårkaka” efter krocken med klubbkompisen Jimmy Dixon senast.

Jag tror aldrig det var aktuellt med Anders från start. Istället valde man MFF-spelaren som senast i söndags klantade till det så att Gais kunde kvittera och under uppehållet liksom efter förra säsongen lett sitt lag till nionde plats i allsvenskan.

Det alltså i en hemmamatch Sverige var tvunget att vinna. Hade Leo Beenhakker fått höra det skulle holländaren som genomskådat Lagerbäck förmodligen hamnat i skrattparoxysmer och riskerat spilla ut lördagsgroggen.

För svenska folket är det inte lika roligt.

Jag tror att en flaggviftande Medelsvensson på nationaldagen haft lättare att gissa sig till de sex länder som gränser till Sydafrika (Botswana, Lesotho, Mocambique, Namibia, Swaziland och Zimbabwe) än att pricka in Daniel Andersson i startelvan.

Det händer för lite. Även Christian Wilhelmsson sviktade, inte minst defensivt då han inte förstod att uppväga undertaligheten på mitten.

Sådan skillnad att se danska spelare som mittfältaren Thomas Kahlenberg, flyfotad, allsidig, alltid vaken för improvisationer på planen, kortpassa sig fram över planen. Banans kung.

Jag hade 100 gånger hellre sett Viktor Elm än Daniel Andersson i en match som vi var tvungna att vinna. Men jokrar är inget för Lagerbäck, vilket vakansen i frontlinjen efter Markus Rosenbergs återbud illustrerar. Allt ska vara uppgjort på förhand. Inga överraskningar. Men det är ju det livet och fotbollen, på gott och ont, är fylld av.

Presskonferensens omedelbara offentliggörande av dödsfallet i Henrik Larssons familj slängde en ännu mörkare skugga över kvällen. Det var en ovärdig tajming över bulletinen.

37-åringen som skänkt Sverige så mycket glädje genom åren slet hårt på planen och borde ha kvitterat på Zlatans nickpass.

Men de båda svenska topparna hade det svårt i man-man-markeringen av Daniel Agger och Simon Kjaer. Zlatan spelade inte som en världsforward.

Det var vågat av Morten Olsen att låta sina ytterbackar gå framåt. Men det betalade sig. Dennis Rommedahls missade öppna mål var en dansk möjlighet som utjämnade ”Henkes” miss.

Jag köper således inte snacket om att Sverige skapade så många chanser. Bästa läget hade trots allt Kim Källström på liggande boll från elva meter, men höjden på straffen var för tippvänlig för Thomas Sörensen.

För övrigt...

...räcker det att slå Malta med 1-0 två gånger. Mötena med gruppjumbon räknas bort i kampen om en play-off plats i höst då grupp 9 bara innehåller fem lag. Men tre poäng måste det bli.