Helena Jansson tog fyra medaljer i orienterings-VM i franska Savojen. Ett härligt svar på den oro Helena Jansson kände inför tävlingen. För bara kort tid före VM visste Helena inte om hon skulle kunna springa.

När jag väl fattat ett beslut så älskar jag det, och kan inte göra annat än mitt bästa.

– Jag hade en akut slemsäcksinflammation i högra hälen, och kunde inte köra ett enda ordentligt träningspass i juni. Jag fick ihop fyra joggingpass på 20 minuter var. Det är mindre än vad jag normalt gör på en dag, berättar Helena Jansson.

– Jag tränade med flytbälte i vatten, och gick med en ryggsäck lastad med tunga böcker, berättar Helena.

Böckerna var inte de lättviktiga deckare hon brukar fördriva tiden mellan loppen med, utan den massiva kurslitteratur Helena pluggar sig igenom på vägen mot en läkarlegitimation.

Men det kändes aldrig riktigt bra: desperationen före VM var så stor att Helena faktiskt stod med telefonen i handen, beredd att ringa förbundsledningen och tacka nej till VM.

– Planen var att jag skulle springa samtliga distanser i VM, men jag var osäker på om jag ville ta på mig ansvaret. Vi hade ett starkt lag och Tove Alexandersson, som var reserv i VM, hade klarat det väldigt bra. Jag var väldigt nära att hoppa av, jag vet ju så väl hur det känns när allt flyter och nu kände jag mig som en elefant i skogen.

– Jag lämnade allt till Håkan (Carlsson, förbundskapten) och tänkte att ”vill han peta mig nu så får han göra det. Det är helt okej för mig om Tove springer istället för mig”.

Helena blev inte petad.

Hon bestämde sig. Och...

– … jag är en principmänniska. När jag väl fattat ett beslut så älskar jag det, och kan inte göra annat än mitt bästa. Och den där VM-veckan var helt enorm. Jag var med i ett lag som tog tio medaljer och att få vara det kändes helt fantastiskt. Alla idrottsmän borde få vara med om något sådant.

Helena inte bara tog medaljer i VM. Hon njöt av det också. En plågsam njutning som i tur och ordning gav silver (sprinten), brons (långdistansen), guld (medeldistansen) och brons (stafetten).

– Det var en kamp under veckan. Kvalloppet i sprinten var det sämsta jag presterat på VM, men jag tänkte att jag får väl en ny chans i finalen. Att Linnéa Gustafsson fick vinna och jag komma tvåa, det var ju egentligen helt sjukt.

Inför långdistansen vaknade Helena med värk i hälen.

– Jag tänkte att ”jag klarar inte det här”. Tio minuter före start kom (damernas förbundskapten) Anneli Östberg och sa till mig att ”nu kämpar du hela vägen”. Jag gjorde det och det kändes förj-ligt hela vägen. Som om jag hade sirap i huvudet, berättar Helena.

Men det räckte till brons.

Och till en liten mättnadskänsla inför medeldistansen.

– Jag tänkte att jag redan gjort mer än vad jag kunnat önska mig. En massa känslor kom över mig, eftersom jag vet att jag ju faktiskt har förmågan att prestera väldigt bra, men nu var jag osäker. Jag har aldrig tagit något för självklart, det finns bara inte. Jag vet att jag måste jobba för framgångarna.

Helena jobbade på. Och vann guldet.

– En medalj förlåter så mycket, konstaterar Helena. Jag kände verkligen att jag hade i VM att göra.

För VM var långt ifrån slut. Det skulle bli en medalj till, ett brons i stafetten.

Och några veckor senare också totalsegern i världscupen.

Men vilket av allt det här var egentligen bragden?

– Tja, i skogen kan ju ingen hjälpa dig... Sprinten var j-ligt rolig, och långdistansen. Och guldet var ju naturligtvis väldigt stort. Jag vill inte välja, säger Helena.

Nu har Helena Jansson avslutat säsongen, flyttat hem från det Schweiz hon kommit att älska på riktigt allvar och där hon skötte träningen inför VM, till hemstaden Umeå. Med på resan finns Torgny Lindgrens bok ”Pölsan”, en skröna som utspelas i norra Västerbotten.

– Under tävlingarna läser jag deckare, för att hålla nervositeten på avstånd. Håkan Nesser, Jo Nesbö. Jag läser snabbt, så det går en tio böcker på ett VM. Torgny Lindgren har ett vackert språk och han skriver så fint om Västerbotten. Och det är väl lite svårt för mig att tänka positiva tankar om Umeå i november...

Helena stannar i Umeå över vintern. Hon ska ta tag i läkarstudierna, den fem och ett halvt år långa kurs där Helena nu avverkat 3,5 år på fem år. Nästa år går VM i Lausanne och det optimala efter Umeåsejouren är ny träning i Schweiz, i samma miljö som VM-tävlingen.

– Det är några praktiska detaljer som måste ordnas. Jag måste få min sambo att flytta med, jag måste ta ledigt från studierna och jag måste hitta någonstans att bo.

Vilket blir svårast?

– Svårast? När jag väl bestämt mig så finns det bara möjligheter.

Vilket ju Helena bevisade i VM. Med eftertryck.

LÄS OCKSÅ: Marcus Hellner – mästare i fel lopp