För Marie Hammarström var sommaren 2011 en historisk resa. Den 29-åriga Örebromittfältaren hade inte ens räknat med att få uppleva VM-festen i Tyskland på plats – och så slutade det med att hon stod som bronshjälte med en medalj runt halsen, omringad av journalister för att gång på gång berätta om sin fotbollssaga.

– Det kändes ofattbart. Men jag hoppas verkligen att folk förstår vilken bragd vi har gjort, säger Marie Hammarström nu några månader efter att den värsta uppståndelsen lagt sig.

Att hon, som enligt egen utsago, är dålig på att ”ta för sig” och helst av allt vill hålla låg profil var den som stod i fokus var en överraskning för de flesta – inklusive Marie själv.

–Bara att få vara med i truppen var fantastiskt. Men jag fick ju nummer 20 på tröjan – sista siffran av utespelarna – så jag trodde nog aldrig att jag skulle få spela…

Inte ens när förbundskapten Thomas Dennerby ringde vid sju-tiden på morgonen den 30 maj, samma dag som truppen skulle offentliggöras, dök det upp några VM-tankar i Maries skalle.

– De gånger han ringt mig tidigare har det var för att tala om att jag inte blivit uttagen. Så jag trodde det var likadant nu…

Men tvärtom. Marie skulle med till Tyskland. Direkt ringde hon och väckte tvillingsystern och landslagsmålvakten Kristin med glädjebeskedet – och fler överraskningar väntade.

–Min sambo hade sagt att om jag kom med så skulle vi förlova oss samma dag. Och då fick han stå för det…

Marie, som debuterade i landslaget i fjol höst som 28-åring, upplevde direkt att det fanns en särskild och förväntansfull stämning i truppen.

–Jag hade ju inte varit med i såna här sammanhang tidigare men också tjejerna med mer rutin tyckte att det var något alldeles speciellt på gång. Vi hade en inre, inte officiell, målsättning inom gruppen och en glädje och gemenskap som kändes enorm.

Marie tog plats på bänken i de båda inledande gruppspelsmatcherna mot Colombia och Nordkorea. Men mot VM-favoriterna USA var det dags att kliva in. Med kvarten kvar att spela blev uppgiften att hoppa in och säkra defensiven och den överraskande 2–1 ledningen.

–Det var självklart något speciellt. ”Shit, det här är USA man spelar VM-match mot”, tänkte jag. Det var en upplevelse att få vara med och vinna den inför så många åskådare.

I kvarten mot Australien blev det bänken igen.

–Jag kan inte säga att jag blev besviken. Klart att man vill höra att ens namn ska läsas upp när laget presenteras men jag vet ju vilken enormt hård konkurrens det är.

Inför semifinalen mot Japan tvingades lagledningen fundera på nya spelalternativ när Caroline Segers skada gjorde hennes medverkan osäker. Marie fick vara stand-by och bara några minuter före kick-off fick hon besked att ta plats som innermittfältare från start i ett nytt spelsystem. När hon byttes ut efter 69 minuter hade japanskorna precis gjort 3–1 och Dennerby tog in fler anfallsspelare.

–Jag förstod att jag skulle bli utbytt i det läget. Jag tycker väl att min insats var okej, men jag gjorde nog inget direkt avtryck.

Kanske inte – men det skulle bli annat några dygn senare.

Marie började bronsmatchen mot Frankrike på bänken, fick se Lotta Schelin göra 1–0 och Elodie Thomas kvittera.

–Innan match kändes det segare i benen än vanligt och jag hade lite känningar i en vad. Men samtidigt visste jag ju att om jag skulle få chansen var det bara att gå in och köra allt jag hade.

Med knappa halvtimmen kvar var det dags.

–Jag lovade tjejerna på bänken att gå in och göra ett mål men trodde väl kanske inte riktigt att det skulle bli verklighet.

Resten är en del av fotbollshistorien. Minut 82, nedtagningen och lyftningen med vänstern, touchen förbi backen med högerfoten – och så den perfekta vänsterträffen upp i målvaktens högra kryss.

–Jag hann först bli förbaskad för att jag inte sköt med högern. Sedan minns jag att jag såg bollen och nätet men ingen målvakt. Efter det kommer jag knappt ihåg något mer. Sara Larsson kom fram och kramade om mig och jag bara skrek ”vi måste dansa”. Men sedan har jag sett målet närmare 100 gånger tror jag. Och det är svårt att säga att det inte är snyggt…

För gymnasieläraren vid Thoren Business School i Örebro har det mesta återgått till det normala. Några fler stopp för att snacka fotboll i mataffären, några fler autografer och några fler intervjuer men rutinen med träning – rehab för Marie för att kurera det ryggonda som tvingade henne att stanna hemma från landslagets USA-turné – och jobb fyller dagarna.

Nästa mål är att få uppleva också ett OS. Men Marie Hammarström känner sig långt ifrån säker på en plats i det lag som ska resa till London.

–Vi får se hur allting fungerar under vinter och vår. En plats i det här landslaget är inget man kan ta för givet.

Inte ens för en bragdartad VM-hjälte.