Stefan Holm var överlycklig när OS-guldet i Aten var säkrat.
Sune Sylvén:| Bragdguldet 2004
SvD:s guldmedaljnämnd hade inget lätt val denna tisdag. Problemen är numera alltid angenämt många, när det svenska idrottsåret skall summeras. Så stark står svensk idrott.
Ändå togs beslutet utan större vånda. En nämndledamot kom ganska tidigt med den förlösande repliken:
- I fortsättningen kan vi ersätta statuternas beskrivning av den perfekta bragden med en kort mening: Gör som Stefan Holm!
Många instämmer.
Minnena från den magiska augustikvällen i Aten lär sent blekna.
En olympisk final i höjdhopp är alltid en vansklig historia. Konkurrensen har hårdnat. En rad hoppare ansåg sig ha goda chanser.
Bland dem befann sig Stefan Holm.
Men vad gör karln?
Efter en säsong av idel toppinsatser, kom han av sig,när det verkligen gällde. Bestörta svenskar på läktare, på innerplan och framför teveapparaterna. Skulle Stefan än en gång missa en riktigt stor utomhustitel?
Han måste ha känt en stor förtvivlan. Han gav inte upp och i det kritiska ögonblicket föddes i stället den verklige bragdmannen Stefan Holm. Efter två rivningar på 234 stod hans medaljbarometer på noll. Med en klassiskt kylig koncentration klarade han krisen och gick sedan på en härlig knock genom att ta sig över 236 direkt. Knuffar och sånt är inte tillåtna i höjdhopp, men visst var det en frän mental tackling som Stefan satte in på sina motståndare. De chockades och fick sedan i kö se den olympiska ribban ständigt falla.
Invändningar mot valet av Stefan som bragdmedaljör finns: Var det inte han själv som genom sina grova missar framkallade det vanskliga läget. I fjol låg Carolina Klüft illa till efter två övertramp i längdhopp. Har en speciell tradition startats i bragdguldshistorien, konsten att vinna genom att försätta sig själv i svårigheter? Måste den ”eviga tvåan” Christian Olsson frångå sin vana att avgöra direkt och vänta till sista hoppet?
Stefan Holm är nog en finurlig person, men knappast så infernaliskt slug att han river höjder med flit för att bli bragdmedaljör. OS-guld var det stora målet, han hade säkert trivts bättre om han klarat sig utan problem.
Men svårigheterna infann sig och Stefan Holm hanterade dem mästerligt. Därför blev valet av bragdmedaljör enkelt och glaskart.
Stefan Holm är den fjärde höjdhopparen som fått SvD:s bragdguld. Richard Dahls EM-seger 1958 hade också stark bragdkaraktär, medan Bengt Nilsson 1954 och Patrik Sjöberg belönades för breda säsongsinsatser. Holm förenar de två begreppen genom att kröna en enastående säsong med något av en superbragd.
Christian Olsson nämndes ofta i nämnden. Enigheten var stor om att han är en av alla tiders främsta svenska friidrottare. Christian har segrat i tre stora utomhusmästerskap(EM 2002, VM 2003, OS 2004) och ständigt gjort konkurrenterna till staffagefigurer. Han är naturligtvis inte för bra för Bragdguldet, men han har varit som bäst i ett skede där svensk friidrott varit ovanligt slagkraftig.
Det är onekligen ett styrkebesked för svensk idrott att en man med en så högklassig meritlista ännu inte fått Bragdguldet. Varför valde inte juryn linjen att ge belöningen till både Stefan och Christian? Den utvägen har ju använts vid åtta tillfällen.
Juryns uppgift är att utse en enda bragdmedaljör per år. Statuterna är klara på den punkten. SvD:s Bragdguld är inget förtjänsttecken, som kan utdelas till många, utan en extra belöning till en enda idrottsutövare. Det är ingen som berövas något, utan det är fråga om en person som får en speciell och traditionsrik hyllning.
Årets val känns mycket bra.
