Det är slående vilken skillnad som råder jämfört med de tre lag som lämna högsta serien i fjol. IFK Norrköping, Ljungskile och Gif Sundsvall hade tillsammans 29 utländska spelare i sina trupper. BP (1), Öis (4) och Häcken (5) tar en helt annan väg.

19 spelare skiljer alltså redan där, lagt till totala minskningen till 85 från de totalt 115 utländska medborgare som i fjol gjorde minst en match i allsvenskan.

Brommapojkarna leder ligan med 16 egna förmågor i A-truppen. Inte alla kom som fysiska praktexemplaret Philip Haglund till klubben som sexåring. Men det vilar en genuinitet över verksamheten på Grimstafältet som får mig att minnas lukterna i lokalen under posten på Kubikenborgsvägen i Stureby - en förortsdomän på andra sidan huvudstaden, av betydligt mindre sort än den som frodas genom pojkarna i Bromma.

08-land ligger annars efter i talangutveckling, vilket styrks av att endast tredjemålvakten Eddie Gustafsson i VM-kvaltruppen senast mot Portugal fostrats i huvudstaden (IFK Stockholm).

Det finns så mycket stort i det lilla, något som Kalmar FF verkligen gett uttryck för.

Det är också befriande anspråkslöst att öppna dörren till kansliet på Gulddragargränd och hälsa på BP:s slitstarke klubbdirektör Ola Danhard och den närmast ofrivillige tränaren Kim Bergstrand.

Läkarsonen från Täby, som blev citykille och AIK-are, brandman, hammarbyit och plötsligt fick studielust, har skaffat sig en voluminös verktygslåda i sin yrkesgärning.

Det är inte så allvarligt när 40-åringen snackar fotboll. Iakttagelser filtrerade genom ett sunt förnuft förmedlas utan åthävor. Kim kunde ha blivit BP:are redan som tolvåring,

men pappa Gustaf tyckte att det var bättre att han tränade än satt på bussen.

Det är en svindlande tanke hur fotbollslivet sett ut idag om Kim nappat på anbudet. Kanske hade han tröttnat? Kanske hade han blivit utlandsproffs som en annan 60-talist med BP-förflutet, Anders Limpar, som Kim jobbade tillsammans med i juniorlaget under flera år och säger sig sakna som bollplank.

Det familjära går igen på Grimsta och det är i den harmonin klubben vill växa. Kim citerar Chelseas chefsscout, Frank Arnesen, som på besök vände på resonemanget genom konstaterande att familjen väljer spelaren till klubben och inte tvärtom.

Den meriterade dansken syftade på alla beståndsdelar i den mänskliga paletten, snarare än rent fotbollsmässiga sådana, som gör en tonåring redo för en professionell satsning. Trygghet går inte att köpa för pengar. Och den kommer inifrån.

Jag aktar mig för att dela upp denna inre förvissning i svenskt och utländskt. Du som har SEF:s färgstarka guide inför 2009 ombeds härmed slå upp lagbilden på sidan 56 och konstatera vilken truppmedlem hos mästarna Kalmar FF som har det mest vinnande leendet.

I bakre raden näst längst till höger står nämligen Nanne Bergstrands kanske viktigaste bricka. Han är med i ur och skur, sitter på bänken under matcherna är tränarens förlängda arm till brassarna.

Kärleken tog Igor Roberto till östra Småland. Tolken är en del av den rödtröjade fotbollsfamiljen. Enda haken är att brassen på bänken snart ska börja studera till läkare och kanske inte får tiden att räcka till.

Men så länge Igor fyrar av sitt leende mellan alla överbrygganden av språkförbistringar utgör han kittet i Nanne Bergstrands framgångsformel, som jag har en smygande känsla av kommer att hålla i sig.

En brasse som trivs med livet behandlar ju bollen som ingen svensk. Det enda som stör i Kalmar är mannen som överklagat arenabygget heter Rydström…

BP lär aldrig behöva någon tolk, det är främst killar från Stockholms västra förorter som ska fylla på underifrån.

Kim Bergstrand, porträttlik Björn Skifs, har den inspirerande uppgiften att få den hemvävda satsningen till en schlager även i allsvenskan.

Klarar man sig till en början kvar utan kval vill jag inför den allsvenska premiären 2010 se Ola Danhard gå ut i mittcirkeln, spänna buken, höja mikrofonen och börja sjunga ”Oooga-chacka, Oooga-oooga-chacka”.

Jag kan inte stoppa min känsla att BP har något på gång.