Anders Eklund var en självskriven gäst när svenska boxningsförbundet fyllde 75 år för 15 år sedan. Efter den officiella delen av firandet gick Eklund, jag själv och två andra gamla boxare ner på restaurang Prinsen för att ta en öl. Vi lämnade in ytterkläderna till rockvaktmästaren, en man av jugoslavisk börd, och sträckte fram våra tiokronorsmynt. Rockvaktmästaren tog emot Eklunds jacka, men vägrade att ta emot tian:

”Jag känner igen dig. Dubbel europamästare; i min garderob behöver du inte betala”.

I det ögonblicket växte den 199 centimeter långe Eklund till en bra bit över två meter.

För Anders Eklund var inte van vid komplimanger och hyllningar för sin åtta år långa karriär som professionell boxare. Ingen boxare någonsin i Sverige, knappast någon idrottsman överhuvudtaget, fick under och efter sin karriär utstå så mycket hån, spott och spe som Anders Eklund fick. Det vilar därför ett inte så litet mått av hyckleri över de hyllningar som svensk kvällspress nu öser över Eklund: en rad av okunniga krönikörer, både döda och ännu levande och aktiva, har under 30 år hämtat billiga poänger och lockat fram fniss hos okunniga läsare genom att driva med Eklund.

Jag orkar inte gå in på vad de sagt och skrivit. Men jag vet vad Anders tyckte om de krönikörerna. Och vad han skulle velat göra med dem.

Okunniga, som sagt.

För i själva verket var ju Anders Eklund en av våra största boxare. När tidningen Boxning nyligen rankade våra största proffs genom tiderna hamnade Eklund på sjunde plats, och räknat enbart på tungviktarna på fjärde plats, efter Ingemar Johansson, Harry Persson och Olle Tandberg.

Det är en bra ranking.

Eklund vann den professionella EM-titeln i tungvikt två gånger och han vann den amerikanska titeln, också det en stor merit. Under en 25 matcher lång karriär 1982-1990 mötte Eklund åtta (!) boxare som hade boxat eller skulle komma att boxa om en stor VM-titel. Få andra kan visa upp en så tuff matchlista.

Anders Eklund kvalificerade sig till OS i Moskva 1980 genom att slå ut Roger Andersson, den andre stora svenske amatörtungviktaren då inför 7000 åskådare i Gavlerinken. I Moskva föll han direkt, mot ungraren Istvan Levai. Jag minns den matchen väl, och jag visste redan innan att Eklund skulle förlora mot den 30 centimeter kortare och igelkottsboxande Levai. En kvällstidning som sålt lösnummer genom att bygga upp orealistiska förväntningar på Eklund och som sedan tog ut sin besvikelse och sin egen förnedring på offret, recenserade matchen med en tio spalter lång rubrik över krönikörens alster: ”En pinsam amatör”. Jag tror att det var den krönikan som redan då fick Eklund att bestämma sig för att bli proffs.

Först ville han dock vinna ett SM, och det gjorde han 1982.

Proffskarrriären började som alla proffskarriärer, med matcher mot handplockade motståndare. Men Eklunds promotor Mogens Palle såg chansen att tjäna snabba pengar på sin svenske adept, och 1985 fick han chansen mot norske europamästaren Steffen Tangstad. Eklund vann på knockout i tredje ronden efter en övertygande insats. Han förlorade EM-titeln mot världsboxaren Frank Bruno, på bortaplan på Wembley, ett halvår senare - och tog två år senare tillbaka den igen, mot uruguayfödde spanjoren Alfredo Evangelista, en boxare som mött alla de stora: Ali, Holmes, Spinks med flera.

Sex månader senare ordnade Palle det omöjliga uppdraget åt Eklund: en EM-fight i Italien, mot italienaren Francesco Damiani, som senare blev världsmästare (WBO-versionen). Eklund föll i sjätte ronden.

I mars 1989 vann Eklund, som då startat om med nytt ledarskap, den amerikanska tungviktstiteln när han beegrade svåre Phillip Brown (tre förluster på 30 matcher) på poäng, 12 ronder, i Reno i USA. Den segern följdes av en snabb knockoutförlust mot blivande världsmästaren Tim Witherspoon innan Eklund, med en seger över slagpåsen Garing Lane, i maj 1990 lade handskarna på hyllan.

Efter karriären återgick Eklund till jobbet som byggnadssnickare och han utvecklade sitt intresse för countrymusik: Eklund var en hyfsat god både gitarrist och sångare.

Som boxare var han mer än hyfsad. Trots allt hån han fick ta emot så var han, i verkligheten, en av de största svenska pugilisterna genom alla tider.

Anders Eklund blev 52 år gammal.