Den största svenska stjärnan har föräldrar som är födda på Balkan. Den modigaste svensken i förra sommar-OS är född i Armenien.
Så visst är mångfalden synlig inom svensk idrott. Överallt i det här landet möts killar och tjejer med olika bakgrund på matcher och träningar.
Varje dag, på varenda plan och i varenda hall.
Men där, innanför linjerna, tycks det ta stopp.
För ledarskiktet inom den svenska idrottsrörelsen ger en tydlig bild av mångfaldsmissen. Det är mest blekrosa – med en stänk av grått i håret – och det är gammelsvenskt så långt ögat når på de stora kanslierna och kring styrelseborden.
Ingen kan rimligen tycka att det är okej.
Det är 2010, nästan var femte person i det här landet har utländsk bakgrund men det märks inte när man knackar på dörren till Riksidrottsförbundet eller när man tittar på vilka som styr den svenska idrotten.
Inte ens 5 procent av RF:s anställda har utländsk bakgrund. Det är faktiskt bottenlöst dåligt.
Det är inte så länge sedan jämställdheten blev en fråga på allvar för idrottsrörelsen och där har det långsamt blivit bättre. Men det är fortfarande allt för långt mellan samhällets mångfald och den svenska idrottens innersta kärna.
Många av ledarjobben inom svensk idrott handlar om förtro- endeuppdrag. Kanske är det bara så eländigt att vita män och kvinnor helst väljer andra vita män och kvinnor av trötthet och feghet och gammal vana och då kommer vi att dras med den här obalansen i decennier framöver.
Varför är det här viktigt då?
Idrotten är vår största folkrörelse. Den engagerar tre miljoner människor och få samhällsområden har större möjligheter att lyckas med integrationen.
Zlatan Ibrahimovic, Ara Abrahamian och alla andra tävlar på lika villkor och bakgrunden ska inte ha någon betydelse. Så borde det också vara på kanslierna och inne i styrelserummen.
Det är en fråga om trovärdighet och därför måste också bristerna synliggöras och debatteras.
Det är givetvis inte bara idrottsrörelsen som har det här problemet. Det ser förmodligen ännu värre ut på sportredaktionerna och pressläktarna. Det måste vi också våga säga.
Hos oss som granskar är det rätt mycket män, rätt helsvenskt och rätt lite mångfald. Jag kommer på en handfull av 180 på SvD:s redaktion som har utländsk bakgrund.
Det är lika dåligt det. Men vi kan åtminstone göra vårt allra bästa för att lyfta upp frågan i ljuset.
Det gör vi nu i Jonas Arnesens avslöjande artikelserie.
Du möter kritiska forskare, sporten som lyser av mångfald och förbundet som har de kanske största problemen av alla.
Mejla oss och berätta vad du tycker.
Ola Billger är SvD:s sportchef. ola.billger@svd.se
