Sedan dramatiken lagt sig efter spurten, där Northug faktiskt höll på att snubbla som i Sapporo-VM, går det bara att spekulera i hur långt fram Södergren hamnat på 15 km klassiskt – på ruggade skidor.

Det par som 31-åringen dominerade ”prologen” på fram till skidbytet hade gett en helt annan förutsättning i snöfallet då.

Men nog om dessa om – som så energislukande har dominerat den svenska VM-truppens spekulationer fram till Södergrens guldsmakande silver.

Jag undrar om Södergrens glädje i dag ändå kunde mäta sig med euforin när doktor Göran Beskow vid Östersunds sjukhus ringde och berättade att patientens cellförändring var godartad.

De kritiska dagarna före beskedet har med all säkerhet skänkt Anders perspektiv på (idrotts)livet.

Södergrens starka insats när loppet avgjordes måste ge råg i ryggen inför den avslutande femmilen. Då får den sympatiske Söderhamnsonen ytterligare någon timme på sig att grilla konkurrenterna.

Att kunna skaka av sig Petter Northug innan gutten blåser upp sig och förvrider anletsdragen likt Zeke Varg är nöten att knäcka.

Fredagens stafett blir en förpostfäktning.

Chansen är stor att ”Seiern är vår” på nytt kommer att rulla runt i de tjeckiska ölstugorna. Mitt starkaste minne av norskt segerrus härrör från Marseille 1998 då Tore André Flo ledde sitt lag till VM-seger (2-1) mot Brasilien. Efteråt satte Åge Hareide, då tränare i Helsingborg, en flaska rödvin till munnen som var den fylld av vatten.

Även i Sydkorea fanns det anledning att höja ett glas sedan Ole Einar Björndalen avgjort skidskyttestafetten. Det lyckorus som lyste ur ögonen på slutmannen personifierar sundheten i den norska folkrörelsen att ”gå på ski”.

Jag imponerades även av 35-åringens uppträdande när han missade prispallen i masstarten. Direkt efter målgång åkte Björndalen fram och gratulerade de två österrikarna Landertinger och Sumann samt klappade om ryssen Tjerezov som just slagit honom i kampen om bronset. Det var stort.

Eftersom det går tio norska skidåkare på en svensk är det inte konstigt att bredden på den röda skidarmén i vårt västra grannland återspeglas även på yppersta elit.

Frågan är vad Helena Jonssons framgångar har för inverkan på det uppväxande skidsläktet på den här sidan gränsen?

Någon ur högvakten på Slottet borde som hedersbevis gå ner och skyldra gevär när skidskyttarna i dag anländer till Stockholms central.

Helena började, till skillnad från Magdalena Forsberg och Anna Carin Olofsson, med skytte tidigt. I nästa världscuptävling i Vancouver får den hjärtliga 24-åringen möjligheten att visa varför hon i mina ögon är Sveriges största guldhopp i OS om ett år.