Jag såg Michael Johnson springa 200 meter på 19,32 en magisk kväll i Atlanta för tolv år sedan och minns vad vi sa efteråt: ”oh, my God – det här kommer ingen att slå så länge vi lever”.

Så kom ”Lightning Bolt” som en blixt från klar himmel och skrev om historien.

Efter att ha lekt hem guldet på 100 meter på nytt världsrekord, avstannande och med oknuten sko, var förväntningarna nästan orimligt högt uppskruvade inför finalen på dubbla distansen.

Michael Johnson sade timmarna före att Bolt visserligen är snabb, men att han inte var redo för världsrekord.

Så fel han hade.

Och så skönt att han hade det.

Usain Bolt är en frälsare för den skamfilade friidrotten, som tappat så mycket i förtroende efter alla dopingskandaler de senaste åren.

Han är inte bara snabbast. Han bjuder på sig själv utan att vara kaxig och han kommer dominera sprinterdistanserna så länge han har lust.

Och, nej, jag kanske är naiv, men jag tror inte rekorden beror på doping.

Bolt kom fram som unik råtalang redan som 15-åring, då han tog guld i junior-VM som den yngste genom tiderna. Han har sedan dess satt juniorvärldsrekord, förbättrat sig år för år och framför allt dopingtestats väldigt ofta, trots att Jamaica är ett av få länder som inte har ett eget antidopingprogram.

Just därför har det internationella friidrottsförbundet, IAAF, prioriterat tester på de jamaicanska idrottarna, inte minst före OS. Sedan Jamaicas friidrottare anlände till Peking och fram till den 12 augusti fick de lämna 32 blod- och urintest. Och Bolt var en av dem som testades. Inget annat lands idrottare har i år testats lika mycket i förhållande till antalet aktiva. Det visar visserligen att Jamaica är under lupp, men också att de är rena.

Bolt är helt enkelt född att springa fort. Hans steglängd är unik – 2,60 meter när han fått upp farten – och han har ett flyt i löpningen som ingen annan.

Nu hade han motvind på 0,9 meter i sekund. Det innebär att han kan kapa mer tid i ett optimalt lopp. Betydligt mer.

19,32 var ett oslagbart rekord, trodde jag. 19,30 är det inte. Inte med Bolt på banan.

Nu har den långe jamaicanen världsrekorden på både 100 och 200 meter – han som egentligen tränades för att bli en 200/400-meterslöpare på sikt. Själv har han ingen lust att springa 400 meter, men den dagen han gör det – och det kommer han göra förr eller senare – lär Michael Johnsons 43,18 vara ett minne blott.

Då är Bolt den störste friidrottaren genom tiderna.

Många av dagens världsrekord är i praktiken oslagbara, eftersom de är frukten av systematisk doping. Inte minst på damsidan, där ingen varit i närheten av noteringarna från 80-talet.

Därför är Bolts 19,30 det bästa världsrekordet. Trots att det inte är oslagbart. Eller kanske just därför.