”Vi har väntat så länge på just den här dan, och det är skönt att den äntligen kommer...”
Så stämde Bajens klack så vackert upp på före matchen. Bajenfansens längtan på Studenternas söndagen den 21 mars 2010 var naturligtvis, efter sju finalförluster, av smått olympiska mått. Men frågan är om den kunde mäta sig med Bollnäsbornas trängtan efter framgång.
1956, samma år som jag föddes, tog Bollnäs guld i bandy. Sedan dess har laget inte ens varit i närheten. Jag kan väl inte påstå att jag har längtat ända sedan den dagen på Bollnäs BB, men i mer än 40 år har jag ändå fyllts av frustration och förtvivlan. En gång i tiden ställdes dåtidens Oksanen, sprattelgubben Bosse Rönn, och dåtidens Westh, backklippan och landslagsinventarien Jan Erik Flink, mot storstjärnor som ”Bempa” Ericsson - som, i likhet med ”Pinnen” Ramström några år senare, bara behövde peka för att få domaren med sig.
Under 2000-talet har Bollnäs besök på Zinken ofta varit smärtfyllda upplevelser. Det är med visst vemod som man har fäst blicken på den stora Bollnäsflaggan hemma på hallväggen i Aspudden. Bollnäs har ofta spelat bra, men lika ofta vikt ner sig totalt och tappat humöret. Bollnäs 2010 är av ett helt annat virke. De släppte inte bara in minst antal mål i serien, de satt också minst antal minuter på utvisningsbänken.
Känslan är att årets bandysensation inte är något one time wonder, utan att Bollnäs kommer att vara ett av Sveriges tre fyra absoluta topplag under många år framöver. Bara vi får behålla de fantastiska finländare och ”Edsbybor” vi nu har tagit till vårt hjärta. Och inte minst bara Hans ”Majestät” Åström stannar på sitt ämbete - kung av Bollnäs.
Den här gången utnyttjade Bajen de futtiga minuter som isen var spelbar. De var värda guldet, även om Bollnäs nog skulle ha haft en straff på slutet. Lagen möts kanske nästa år igen - Bollnäs-Bajen på Studenternas får gärna bli en tradition.
