Medal Plaza var också den här kvällen packat med folk – och i vimlet syntes flera svenska flaggor, blågula hattar och så lagkamraterna i de virkade mössor som hela truppen bär under vancouvervistelsen.

– Det här är naturligtvis jättestort. Jag har nog inte hunnit ta in det än. Det har varit fullt upp hela dagen. Man skulle behöva en kvart i ensamhet och fundera igenom allt som hänt, säger Ferry och fortsätter:

– Men jag kan nog inte sova i natt. Jag kanske får ta en promenad i OS-byn när alla andra sover och försöka begripa vad det handlar om.

En av de som fanns i publikhavet var Pernilla Wiberg som 1992 tog OS-guld i Albertville.

– Jag kommer ihåg känslan. Det är fantastiskt och det är lätt att bli lite rörd såna här gånger, säger Pernilla.

Björn fick ta emot medaljen av tidigare IOK-ledamoten Arne Ljungqvist – och sjöng med i nationalsången.

– Det är väl självklart. Jag kan ju inte stå där uppe och vara tyst.

31-åringen från Storuman ligger just nu 23:a i världscupen och har under den här säsongen aldrig varit topp 5 i någon världscuptävling. Men mannen som skapat åtskilliga rubriker med sitt raka snack ordnade nu den största rubriken genom att just den här dagen vara bäst i världen.

– När jag misslyckats brukar jag säga att så jävla dålig är jag inte. Och bara för att jag har vunnit OS-guld så kommer jag inte att vinna hundra tävlingar i rad efter det. Det var bara så att den här gången föll alla bitar på plats.

Ferry vill inte tillägna någon speciell sitt OS-guld.

– Jag skulle kunna ge ut åtta böcker med namn. I dag var det vallarna som gjort ett kanonjobb med skidorna. Men det är många som stöttat mig på vägen.

Segergesten med lyft högerben över mållinjen funderade han ut när han kom in på upploppet i ensamt majestät.

– Björn Lind gjorde ju sådär när han vann OS-guld. Nu tänkte jag att om jag gör likadant kan det ju bli två likadana bilder med Björn Lind och Björn Ferry bredvid varandra i tidningarna.

Gratulationer strömmade in under natten mot onsdagen svensk tid. 75 sms hade han sett innan prisceremonin. Men något samtal hem till frun, världsmästarinnan i armbrytning, Heidi Andersson hade inte hunnits med.

– Men jag brukar ringa vid 22-tiden här. Då är det tidigt i Sverige och hon är morgonpigg.

OS-guldet ska han hänga upp hemma på väggen.

– Men vi har sagt att vi inte ska ha för mycket priser framme. Heidi har ju sju VM-guld men bara det senaste är framme nu. Jag får rensa lite.

På torsdag är det dags för den nyblivne guldmedaljören att jaga nya medaljer. Då väntar distansloppet över 20 km.

– Det har jag inte börjat fundera på än. Först får jag se om jag behöver en återhämtningsdag eller om jag ska ut och träna lite.

Och särskilt mycket firande blir det inte.

– Vi åker till OS-byn och så ska jag skrapa lite på tårtan. Sedan går jag och lägger mig och sedan stiger jag upp. Det är så långt jag ser nu.