Brädorna, som gjorde storslagen entré i skarven mellan 1980- och 1990-tal och på allvar utmanade den traditionella alpina skid- åkningen, tycks även generellt blivit färre i backarna.

I OS är Daniel Biveson ensam i den blågula truppen att ta sig nerför på en kant, eller one edge, som anhängarna uttrycker sig.

–Det kommer att dröja minst en generation till och hänger på om tränare uppmuntrar sina barn att fortsätta. Jag vet att min förste tränare, Fredrik Bergström, tränar tioåringar, men glappet är stort, berättar Daniel Biveson, som själv lägger brädan på hyllan efter den här säsongen.

I OS för fyra år sedan hade ”Bive” bara i parallellstorslalom sällskap av Richard Richardsson, Filip Fischer, Sara Fischer och Aprilia Hägglöf, den sistnämnda blir för övrigt hans hustru i november. Mikael Sandy, Stefan Karlsson, Michael Lundmark, Anna Olofsson (halfpipe) samt Jonte Grundelius, Mattias Blomberg, Maria Danielsson och Jonatan Johansson (snowboardcross) var andra blågula brädåkare.

–Vissa åkte till USA och fick bra kontrakt, andra slutade. Det fanns ingen plan för att ta till vara talangerna och bygga vidare.

Vi går ut från kaféet där skoltrötta ungdomar utan att resa sig ur soffan fotograferar varandra med mobil- kameror.

Johanna Jo Shaw är inte van vid uppmärksamhet. Som treåring stod hon på skidor för första gången – i Mount Gubba, tre timmars bilkörning upp i bergen väster om Melbourne, Australien.

Den här dagen har 27-åringen tränat på Bosön och besökt Ekholmsnäsbacken på Lidingö där Daniel Bivesons kärlek till snowboard tog fart.

Johanna berättar att hon lämnade Australien dagen efter sitt bröllop i somras och således inte sett maken Josh, annat via datorskärmens Skype, på fem månader.

Hon är beroende av att få träna med andra landslag. Uppladdningen inför Vancouver har huvudsakligen skett i Frankrike.

–Jag var alltför nervös i Turin-OS och ramlade. Nu är jag bättre förberedd. Tyvärr talas det om ett halverat OS-stöd för många sporter i Australien. Sedan undrar folk varför det inte blir några medaljer, säger hon lite uppgivet.

Richard Richardssons OS-silver 2002 ökade intresset i Sverige.

–Jag minns att det plötsligt kom en massa journalister till oss. Men det berodde nog även på att Per Elofsson försvann. Det var ju inte så mycket annat, erinrar sig Daniel Biveson, som tog VM-silver redan 2001, men är okänd på Odengatan i huvudstaden.

–Det är väl bara i Sälen och Åre man vet vem jag är, säger den sorglöse 33-åringen.

Tillsammans med tränaren Olle Danielsson har den ofta kvalsnabbe ”Bive” jobbat på att bli allt mindre yvig i rörelserna och mer taktiskt kylig man mot man.

Privat står Daniel inför ett nytt liv när snön smält i vår. Efter att ha dedikerat sitt liv till snowboard har han ingen utbildning att falla tillbaka på. Men livet tycks alltid leka:

–Jag har fått ett par förfrågningar. En sponsor undrade om jag vill jobba som koordinator vid fotograferingar. Det ordnar sig alltid, säger Daniel som hinner med ett par dagars surfning på vågorna i Kalifornien innan OS-äventyret.

Ingen skaderisk?

–Man kan få en istapp i huvudet här också, säger han och ler sitt breda leende.