Det är lite drygt en och en halv månad kvar tills 2012 års bragdguld ska delas ut, och listan av tänkbara kandidater är lång och imponerande:

• Där finns Sveriges enda guldmedaljörer i London, Fredrik Lööf och Max Salminen i starbåt, som vände ett till synes omöjligt underläge.

• Där finns triathlondrottningen Lisa Nordén – ett uselt målfoto skilde henne från OS-guld, en makalös viljeinsats gav henne VM-titeln istället.

• Där finns Håkan Dahlby som tog silver efter en makalös upphämtning medan alla konkurrenter darrade och Sara Algotsson Ostholt som var en viskning från guldet i fälttävlan.

• Där finns Kim Anderssons handbollsherrar som förlorade ett guld men som vann tillbaka svenska folkets hjärtan.

• Där finns förstås också Zlatans fotbollslandslag som vände 0–4 till 4–4 i Berlin och som flyttade upp uttrycket bragdmatch till en helt egen ordklass.

Det kommer att bli roligt, men när bragdnämnden samlas här på SvD den 4 december för att bestämma vem som ska äras fattas en viktig röst: Anders Gärderud. Han har hoppat av, i protest mot att SvD:s sportredaktion läggs ned.

Självklart tycker jag att det är tråkigt att han har fattat det här beslutet. Han tycker inte att SvD med trovärdighet kan stå som avsändare av priset.

Där har han fel. Jag har all respekt för hans åsikter, men det är faktiskt så att Bragdguldets status vilar på flera pelare.

Det är inte sportredaktionen som delar ut medaljen, det är nämnden. Tyngden i Bragdguldet kommer framför allt från den långa traditionen och den stora kompetensen i nämnden.

Bragdnämnden – där Anders Gärderud varit en viktig medlem sedan 1999 – är alldeles avgörande och där sitter idag elva andra ytterligt kompetenta ledamöter:

Där finns den svenska idrottens verkliga tungviktare Stefan Lindeberg, ordförande i SOK, Gunilla Lindberg, medlem av IOK, Karin Mattsson Weijber, ordförande i Riksidrottsförbundet och simningens Sven von Holst.

Där sitter de stora ledarna, ishockeyns förre förbundskapten Conny Evensson och fotbollens dito Tommy Svensson, vinnare av bragdguldet 1994.

Där sitter urkämpen David Lega, och Magdalena Forsberg, hon som var så nära Bragdguldet under en lång och lysande karriär.

Där sitter simhoppets Ulrika Knape, orienteringens Annichen Kringstad och kanotens Agneta Andersson; alla tre glittrar med egna bragdguld efter OS-segrar eller VM-titlar.

Jag har pratat med dem alla och bilden är bedövande tydlig: Alla vill sitta kvar även i fortsättningen, alla ser fram emot mötet.

Det känns tryggt, för den här nämnden vet vad bragder byggs av – även utan Anders Gärderud.

Men självfallet kommer jag att bjuda in honom till mötet den 4 december, självklart hoppas jag att han ändrar sig. Hans åsikter är värdefulla.

Och självklart tycker jag också att det är sorgligt att sportredaktionen i sin nuvarande form läggs ned; jag blev chef här för sex roliga år sedan. Här finns några av Sveriges bästa journalister: Jonas Arnesen, Janne Majlard, Janne Bengtsson, Anders Lindblad, Gert-Owe Gärder, Linus Schröder och Urban Tjernberg. Alla har bidragit till att höja bragdguldets status.

Men det är inte samma sak som att vi inte ska ha någon sport i tidningen eller på nätet alls i framtiden. Det är viktigt att veta. Exakt hur sportbevakningen ska se ut i framtiden kommer vi att återkomma till.

Att Bragdguldet debatteras i en sådan här situation är inget konstigt, medaljen diskuteras ju så fort en svensk gör något bra. Och det finns inte en enda konkurrent – radio, tv, tidningar – som inte skulle vilja dela ut den här medaljen själva.

För de vet också att Bragdguldet är Sveriges finaste idrottspris. Och de vet att så kommer det att förbli.