Han gick in i finalen, beväpnad med ett gevär, ett varmt hjärta och nerver av stål.
Till bronset var det en avgrund, till silvret en oändlighet. Det spelade ingen roll. För Håkan Dahlby spred små glada rosa moln över hela Sverige och bjöd på en underbar gastkramning när han plockade in skott efter skott.
Han gick ut därifrån med ett leende och en silvermedalj som det stod REVANSCH på med bokstäver som lyste hela vägen bort till Peking.
Det var så underbart skönt att se och jag kan inte fatta hur någon kan vara så cool, så länge, och klara av en sån nervpärs. Håkan Dahlby var bäst när det gällde som mest. Han missade ett skott av 50, alla andra missade fem och det var en osannolik vändning på en dag som började i moll.
Hade de skjutit en omgång till därute på The Royal Artillery Barracks – vilket underbart namn på en skyttearena – hade han väl tagit guld också.
Det finns en hel del som är gemensamt med det första silvret i tisdags. Samma nervkittling, samma andlösa spänning. Och det bästa med OS är att vi fascineras av sporter som nästan aldrig får utrymme annars.
Dubbeltrap och fälttävlan, 46-årige Håkan Dahlby och 37-åriga Sara Algotsson. En jublande revansch, en glad sensation. Det är de små sporterna och de iskalla veteranerna som bjuder på svenskfesterna i London.
Det är bara att erkänna: vi borde ha trott mer på Håkan Dahlby den här gången, särskilt efter EM-guldet på Cypern i våras. Men minnet av snacket inför Peking har legat där och skavt lite grann. Den gången var han världsetta och Sveriges största guldhopp, inte minst i sina egna ögon.
Han talade om guld men bjöd mest på besvikelser i Peking 2008 och det slutade med en tung suck.
Den här gången sade skyttarnas sköne förbundskapten Claes Johansson åt Dahlby att ligga lågt inför London. Kanske hjälpte det. Tala är bom, tiga är silver.
Silvret kom under en OS-dag som såg ut att bli en orgie i svenska missar. Simveteranerna Stefan Nystrand och Lars Frölander åkte ut i försöken, Frida Svensson försvann i semifinalen i Eton Dorney och Håkan Dahlby började illa.
Först sköt han nästan bort finalplatsen, sedan krånglade han sig in. Men medaljen kändes så avlägsen inför finalen, han var tre duvor bort.
Sveriges andra medalj i detta OS blev ett silver med bragdsmak - för Håkan Dahlby visade att alla underlägen går att vända.
Jag frågade en gång skeetskytten Therese Lundqvist hur det kändes när en lerduveskytt är i form. Svaret var iskallt:
– Som om duvorna är stora som tallrikar.
Det såg ut som att de var stora som badkar för Håkan Dahlby i finalen.
Sveriges OS-äventyr har tagit fart på riktigt och det är gott om chanser kvar. Två medaljer är bärgade, idag börjar den långa OS-helgen och nu börjar vi längta efter det första guldet.
Hur det går? Inte en aning.
Men jag vet att vi har 36-årige Lassi Karonen i rodd i dag, vi har 42-årige Fredrik Lööf i starbåt på söndag, vi har kanske, kanske, kanske 34-åriga Therese Alshammar på söndag och 50-årige Rolf-Göran Bengtsson är på gång.
Fler veteraner är på jakt. Det bådar gott.
