Sista dagen, sista chansen, sista matchen. Man måste få drömma, men det ska inte gå, inte på riktigt. På ena sidan står Sverige som aldrig lyckats med nåt. På andra sidan Frankrike, världens överlägset bästa lag.

De är så mycket bättre. De är större, starkare, snabbare och skjuter hårdare. Frankrike har vunnit allt som går att vinna, de är äckligt bra och det finns inga svagheter. De har Nikola Karabtic och de har Thierry Omeyer i målet. Han är världens bäste och var strålande mot Kroatien. De har världsspelare på varenda position.

Egentligen talar ingenting för att Sverige ska orka göra en bragd till och rubba detta Frankrike. Men man måste få hoppas.

Och all press ligger på fransmännen, för Sverige har allt att vinna, Frankrike allt att förlora.

Så jag drömmer om ett perfekt svenskt försvarsspel. Jag drömmer om en målvakt som täpper till. Jag drömmer om några snabba enkla svenska mål på kontringar.

Jag drömmer om att Sverige hänger med hela tiden för ju längre matchen går desto mer ökar trycket på fransmännen.

Det – och fransk underskattning – är Sveriges segerrecept i den här matchen. I semifinalen mot Ungern sade vi att Sverige hade en 50–50-chans att vinna, i kvartsfinalen mot Danmark sade vi att det var 70–30 till danskarna. Nu? I dag? I finalen?

90–10 till Frankrike. Det är som att Zlatan och fotbollsherrarna skulle möta Spanien i en VM-final.

Efter Sveriges bragdsemifinal stannade vi kvar och tittade på matchen mellan Frankrike och Kroatien. För spelarna var det den moraliska finalen, och det var nästan som att titta på en annan sport.

Så stor är skillnaden mellan lagen.

Frankrike har alla vapen. Vi har Kim Andersson och ett glatt svenskt lag som spelar helt utan gnäll och som kämpar i 60 minuter.

Frankrike ska slå Sverige nio gånger av tio. Hoppas att det är den tionde gången i dag, men det krävs ett mirakel för ett svenskt guld.

Jag hoppas att spelarna njuter av varenda minut, kämpar varenda sekund, och får några enkla mål med sig.

Då kan det omöjliga bli verklighet.