Tack för rysaren, tack för dramat. Tack för silvret. Det var fjärde OS-finalen, och fjärde förlusten för handbollslaget men den här är lättare att bära än alla de andra.

Det var ingen som trodde att det här gänget ens skulle vara nära en OS-medalj men nu sitter vi här och har sett dem pressa världens bästa lag.

Före matchen satt vi på pressläktarna och även om vi alla hade drömt om ett mirakel sade vi till varandra att det viktigaste är att det blir en bra start på finalen.

•Vi tänkte att det viktigaste är att Frankrike inte sticker iväg direkt.

•Vi trodde att det viktigaste är att det blir lite spänning.

Men vi fick mer spänning än vi kunde drömma om den här gången också.

Det svenska försvarsspelet igår var lysande och ett tag ledde Sverige med 5-3. Vi fick nästa nypa oss i armen för det var helt overkligt de minuterna.

Och när vi trodde att allt var helt kört slet sig Sverige nästan ikapp. Vi trodde inte det var sant då heller när de höll på att tvinga fram en förlängning.

Guldet var ändå aldrig riktigt nära, för det kändes hela tiden som att fransmännen hade en växel till att lägga in.

Det hade behövts ett mirakel för att vinna den här matchen men Sveriges anfallsspel var lite för svagt, det var lite för få tokräddningar och Sverige fick inte tillräckligt många enkla mål.

Det spelar ingen större roll just nu.

Handbollslaget förlorade en final men vann våra hjärtan. Nu lämnar Kim Andersson landslaget och riktigt vart svensk handboll går nu är oklart. Det är långt till nästa mästerskap och nästa kvalmatch och i värsta fall försvinner Magnus Jernemyr och Jonas Källman också.

Sverige OS är över: Ett guld, fyra silver, tre brons. Bra så.

Restan då? Usain Bolt var förstås kung av London med sina tre nya guld, men det häftigaste ögonblicken var ändå när Mo Farah vann sina dubbelt 5000 och 10 000 meter.

Och den största prestationen av alla kom i skuggan av Bolt - för jag tycker att Kenyas David Rudisha gjorde spelens bästa insats när han vann 800 meter på ofattbara 1.40,91. Det var en overklig final av en overklig löpare i tidernas bästa medeldistanslopp - fem man gick under 1,43 och 1.43,77 räckte till sista plats.

OS och bragder hör förstås ihop, vem som ska få årets Bragdguld har varit ett rätt hett diskussionsämne i flocken i London.

Vem det blir vet vi inte förrän nämnden sammanträder på SvD tisdagen 4 december - men vi har fått en handfull bra kandidater från sommar-OS.

Fem av medaljörerna här glänser lite extra starkt nu när spelen är över.

Hos alla dem finns det vi brukar leta efter, en bragd utförd i svårt och vanskligt läge, men de är inte ensamma och det kommer fler i höst.

• Fredrik Lööf och Max Salminen behövde en perfekt segling i starbåt, vände ett hotande underläge, gjord ett taktiskt lysande lopp och vann medan konkurrenternas nerver inte höll. Sveriges enda guld var en liten sensation och väger förstås tungt.

Men alla silvren har en liten guldkant, också:

• Sara Algotsson Ostholt missade visserligen guldet i fälttävlan snöpligt på sista hindret. Men hon kom till OS rankad 61:a i världen, gjorde en lysande tävling och pressade världsmästaren Michael Jung intill den sista sekunden. Hon var en hårsmån från guld, ingen hade räknat med henne före spelen.

• Håkan Dahlby vände ett nästan omöjligt underläge i dubbeltrap, träffade 49 av 50 duvor i finalen och erövrade ett häftigt silver.

• Handbollsherrarna var utdömda, skadeförföljda och ingen trodde att de skulle lyckas. Då vände de succé till fiasko på några veckor, slog Europamästarna Danmark och tunga Ungern i två bragdmatcher och erövrade ett underbart silver.

• Och så har vi Lisa Nordén som kom till London efter ett år fyllt av skador. Hon trotsade alla smärttrösklar och all mjölksyra och var några tusendelar och ett otydligt målfoto från guld.

Jag har stirrat på den där konstiga bilden gång efter gång och det vete fan om hon inte borde fått stå överst på pallen, trots allt.

Kanske kan ett OS-silver i London i augusti räcka till Bragdguld i Stockholm i december. Jag vet inte.

Jag tycker nog, trots allt att Bragdguldet ska gå till...

Nej, det säger jag inte.

Men vad tycker ni?