Sådan skillnad då att se Lionel Messi vända sig om vid slutsignalen och kasta sig i tränaren Josep Guardiolas öppna famn.
Det var startskottet till en fiesta som i skrivande stund känns som den ska pågå för evigt här i den eviga staden.
Silvinho, brassebacken som halkat in i finalen på ett bananskal, grät glädjetårar med vetskapen om att det kanske var hans sista framträdande på den stora scenen. Och då hade ännu inte lagkaptenen Carles Puyol lett sina katalanska ikoner upp mot hedersläktaren där Spaniens kung Carlos väntade med utsträckt hand.
Hjältar och kungar kan komma i olika skepnader. Vid lunchtid i myllret kring Fontana di Trevi, plötsligt en ryggtavla med nummer 11 Skoglund. Ansiktet en spegelbild av Lennart ”Nacka” - och visst är det sonen Peter, född 1959. När det ringer på hans mobiltelefon spelas VM-låten från 1958 upp som signatur, ”Vi hänger med”. Att höra ”Nackas” glädjefyllda röst sjunga ”...till Italien Bergerus for en dag” fick det att knottra sig på ryggen på mig lika mycket som när Andrea Bocellis smäktande stämma fyllde den fullsatta Olympiaborgen före avspark.
En bättre uppladdning gick inte att tänka sig. Även Manchester United verkade inspireras av den blinde tenoren med guld i strupen.
Endast en täckande fot förhindrade en chockstart inom 90 sekunder när Ronaldo lossade sin luriga frisparkskanon och Ji-sung Park störtade på returen. Efter Uniteds starka start kom genombrottet av Etóo som det åskväder den kvava Romkvällen så hett traktat efter.
Urladdningen och den skarpa ”tåfjutten” förbi Edwin van der Sar gjorde att matchen bytte skepnad. Accelerationen låg inte efter vad de två originella svarta pantrarna, Tommie Smith och John Carlos, visade på löparbanan i Mexiko-OS 1968.
Målskytten hade knappt slutat slå sig i armvecket i sin extatiska målgest som hos läkaren brukar föregå mätning av blodtrycket.
Det stavas självförtroende. Som efter ett trollslag trädde Barcelona plötsligt bollen på ett pärlband samtidigt som United tappade offensivlustan man skaffat sig genom att Ryan Giggs överraskande klivit upp på topp bredvid Cristiano Ronaldo i en 4-4-2-uppställning.
Wayne Rooney hittade aldrig in i matchen och personifierade ju längre tiden led att Ferguson för en gång skull inte fått ut det bästa av sitt breda material. Managern ”fuckade upp” för att uttrycka sig på nysvenska.
United fick aldrig någon nytta av sin övertalighet på mittfältet och Ronaldos irritation växte i jakten på chansbollar.
När Ferguson ändrade plan var skadan redan skedd. Stolpträffen på den skruvade frisparken från Xavi kunde ha tryckt ner även den andra brittiska skuldran i mattan tidigare än vad som sedan hände när Xavis perfekta inlägg skallades i nät av en till synes tyngdlös Messi.
Barcelonas seger är också en seger för fotbollen. Spanjorerna går ut och spelar bollen till varandra i en kompromisslös inställning. Den snabba bollbehandlingen är A och O. Främst personifierat av Messi och Iniesta som i vissa stunder tycks ha bollen i en förbindelse med ett snöre som jag skrev i går.
Det hade inte Paul Scholes som efter sin våldsamma ”Håkan Mild-tackling” som hämtad från Wembley 1999 på Busquets borde ha sett rött.
Men den underlåtelsen kan jag förlåta den utmärkte domaren Massimo Busacca. Den vältränade schweizaren bidrog i allra högsta grad till festen med sin fingertoppskänsla.
