Roger Federer, Schweiz, och Andy Murray, Storbritannien, gjorde upp om OS-guldet. I US Open blir det en annan final.
Foto: AP
Perspektiv
Det har varit si och så med statusen sedan sporten efter 64 års frånvaro var tillbaka på OS-programmet 1988.
Först till Peking-OS för fyra år sedan intog spelarna en mer seriös inställning till OS som många av dem tidigare sett mest som ett kul avbrott från tenniscirkusen.
Att OS-tennisen nu avgörs på sportens mest berömda arena har ökat betydelsen till den grad att turneringen i år ses som en femte Grand Slam-turnering trots att startfältet är bara hälften så stort och att det fram till finalen handlar om spel i bäst av tre set istället för bäst av fem.
Det är svårt att tro att framtida OS ska tillmätas lika stor betydelse för tennisproffsen och om fyra år lär det vara enbart hemmaspelarna som är beredda att lägga så mycket fokus på Rio-OS att deras förberedelser inför US Open blir lidande.
Därför är det bara att bänka sig och njuta av den på förhand i särklass största OS-final som spelats och som oavsett spelkvalité kommer att ses som den klassiska OS-finalen under åtskilliga år.
Det handlar om en repris på Wimbledon-finalen där Roger Federer tog sin 17:e Grand Slam-titel efter 3–1 mot britten Andy Murray som kan räkna med betydligt större publikstöd i dag.
Nu är den traditionella Wimbledon-publiken – som tagit Federer till sina hjärtan – nämligen ersatt av åskådare som kommer att ge världsfyran högljutt stöd.
Det är Murrays sista chans att ta ett OS-guld på hemmaplan.
Det är förmodligen 30-årige Federers sista chans att ta ett singelguld i OS.
Det är bäddat för dramatik och starka känslor.
MISSA INTE: Följ OS direkt med London live
