AIK-fansen dödförklarade sin ärkerival redan före avspark i derbyt. Banderollen fick mig att tänka på den dödsannons som blårandiga anhängare tryckte upp hösten 1979 sedan Halmstads BK:s Stefan ”Myresjö” Larsson skickat AIK ur allsvenskan på Örjans Vall.
En kort tid därefter utbröt en allvarligare svartgul sorg då Rudolf ”Putte” Kock gick ur tiden.
Sedan dess har tvillingklubbarna turats om att vistas i dur och moll. Men helt klart har pendeln svängt å det grövsta sedan Kim Källström ledde Dif till två raka SM-guld.
Det tog hemmalaget en kvart i varje halvlek att döda matchen. Då var det verkligen topp mot botten; det i tabellen avläsbara styrkeförhållandet som annars i 90 minuters het derbykamp har för vana att suddas ut.
Men inte den här gången. Redan i första anfallet lossade Ivan Óbolo en volleykanon som kunde ha seglat in i bortre burgaveln om inte Toni Kuivasto desperat fläkt upp ett täckande ben. Så där rullade det på, med Martin Mutumbas stolpträff via Pa Dembo Tourays utsträckta fingrar som hetaste chansen.
AIK spelade ut med självförtroende. Alla ville ha bollen. Alla ville delta. Sådan skillnad att se den stackars Dan Burlin i DIF vända upp och varje gång vädjande gestikulera med händerna att lagkompisarna skulle visa sig.
Djurgården var inte med bakåt heller. Låg flera meter ifrån i markeringen. AIK borde ha avgjort matchen före paus, men Flávios direktstöt på Bojan Djordjics framlägg blev det enda nätkänningen.
Brassen satte även 2-0, sedan Óbolo nickskarvat och Touray hamnat på mellanhand.
Det var frapperande att se hur dåligt Dif hann med i svängarna. De var trea på bollen. Med facit i hand var truppen i våras grymt övervärderad. Det här är en samling mediokra fotbollsspelare ledda av en medioker tränare.
Jag tror man får gå tillbaka till Arve Mokkelbost och laget som åkte ur 1981 för att hitta en lika svag årgång.
Mikael Dahlberg var tapprast, men har förtvivlat svårt med sitt andra tillslag.
Skulle Örgryte klippa Häcken på tisdagskvällen är Djurgården sist. Det är mycket som talar för att man blir kvar under strecket. Eller rättare sagt: Inget talar för att man ska hänga kvar.
Desto roligare för AIK. Tränaren Mikael Stahre förklarade i matchprogrammet värdet av att lära sig något av förluster. Hans lag studsade tillbaka efter förlusten i Helsingborg.
Det är kul att se det svartgula laget angripa.
Spelskicklige sjusovaren Dulee Johnson saknades inte. Daniel Tjernström klev in och släppte bollar vidare med den äran.
Enda plumpen var publikfriaren Bojan Djordjics onödiga varning på offensiv planhalva. Men det finns andra spelsugna ”gnagare” som vill gripa sig an Elfsborg på söndag.
