9 juli 1999: Merlene Ottey lämnar ett positivt dopingprov innehållande nandrolon i samband med en tävling i Luzern.

Både A- och B-provet visar halter på 15 nanogram/milliliter nandrolon i Otteys urin. Gränsvärdet för kvinnor är 5 ng/ml.

7 december 1999: Jamaicas friidrottsförbund friar Ottey.

12 februari 2000: Internationella friidrottsförbundet (IAAF), som anser att Ottey är skyldig, stänger av jamaicanskan i väntan på att fallet ska tas upp i IAAF:s oberoende skiljedomstol (föregångaren till Cas).

5 juli 2000: Skiljedomstolen friar Ottey.

Det hände i skiljedomstolen

Under förhandlingen fick Ottey-lägret vika ner sig på punkt efter punkt.

De hävdade bland annat felaktigheter vad gäller provtagningsögonblicket och analysen, samt ifrågasatte att det verkligen var Otteys prov som hade analyserats. Men inget gick igenom.

Analysresultatet ska sänkas om urinens specifika vikt (koncentrationen) är hög, vilket här var fallet.

Detta är inget ovanligt – orsaken var att Ottey tävlat i stark värme och inte lyckats hålla vätskebalansen.

I skiljedomstolen hävdade Ottey-lägrets expertvittne, doktor Simon Davis, att analysresultatet efter omräkning skulle tas ner från 15 ng/ml till 4,53. Och IAAF:s expertvittne, doktor Martial Saugy, lyckades inte övertyga panelen om Otteys skuld – de gick på Davis linje.

SvD kan i dag, sju år senare, avslöja att några av världens främsta dopinganalytiker i efterhand ansåg att ingen omräkning skulle ha gjorts.

Den exakta mätmetod som används på laboratoriet visade inte för hög koncentration i urinen, till skillnad från den grövre metod som användes vid själva kontrolltillfället. Och att omräkningen som nu ändå gjordes – vilken det finns en given formel för – utfördes helt felaktigt.

Det rätta värdet skulle ha blivit 12 ng/ml – med marginal över gränsvärdet 5.