Det är en slimmad ”beerhunter”, benämningen han fick på presskonferensen i Skåne, som njuter av den stillsamma friden på Årsta IP. Argentinaren Lucho, ännu med några extra kilon, drillas av assistenten Carlos Banda.

– Lucho representerar det jag vill se hos en spelare. Att lita på sig själv och våga kliva fram och vinna bollen. Varför ska vi vara kvar med fyra försvarare mot två anfallare när vi klarar oss på tre? frågar sig Gregg som vill se sitt lag bli bättre i sista tredjedelen på planen.

Med den sista tredjedelen av superettan även närmande sig är klyschan ”make or break” på sin plats inför BoIS-matchen.

Hur upplever du kraven från ägare (AEG), klubbledning och supportrar?

– För mig är det positivt pressande. Det är inspirerande att så många bryr sig om Hammarby, här och över hela världen. Jag har tät kontakt med Chris Klein (AEG:s representant i styrelsen, tidigare amerikansk landslagsspelare).

Den alerte amerikanen reflekterar över säsongen så här långt:

– En sak som jag underskattat är att varje match vi spelar är säsongens drabbning för motståndarna. Alla vill slå oss. Det är som 30 cupfinaler. När jag spelade i 1860 München växte motståndarna av att få komma till Allianz Arena. I (Los Angeles) Galaxy hade vi ett enormt publiktryck även på bortaplan. Lagen bytte då ofta till större arenor. Men vi hade spelare som gillade läget. Vi fullkomligt älskade att gå ut och ”begrava dem” inför deras egen hemmapublik. För det krävs erfarenhet, konstaterar 39-årige Gregg.

Mot BoIS ställs han mot den två år äldre Henrik Larsson, som förra säsongen lämnade Söderstadion tom i blicken efter att ett utspelat Bajen vänt 0–1 till 2–1.

– Vi har mötts som spelare i Holland, när Larsson var i Feyenoord och jag i Sparta, minns Gregg, liksom ”Henke” VM-aktör 2002.

Som färsk tränare i främmande land säger amerikanen att han medvetet valt att hålla sig ”in the middle of the road”, i vinst som i förlust. Inte låtit känslorna rusat iväg.

De bråkstakar som ställde sig bakom Bajens bås på Söderstadion och öste galla över Berhalter fick dock omgående svar på tal.

Det var som att se ett truppförande befäl avfärda två kverulanter. 15 år i europeisk fotboll varav sju säsonger i Tyskland har slipat en transatlantisk vinnarskalle.

– Tysk fotboll är offensiv och tävlingsinriktad. Hierarkin styr allt. Är du svag åker du ner. Det ska bli kul att se Dortmund i Champions League, säger Gregg Berhalter.

Längtar du tillbaka?

– Någon gång kanske man kommer dit igen. Jag försöker jobba så hårt som möjligt och vill inte ångra mig efteråt och tänka att jag kunde gjort något bättre. Det finns inga ursäkter och alltid något nytt att lära. Men fokus är här och nu, säger Gregg Berhalter, vars föräldrar Joe och Delores snart kommer på besök igen.

Tillsammans med Greggs fru Rosalind och barnen Sebastian, 11, Santana, 8 och Lily, 5, gick de med i det sedvanliga supportertåget Götgatan söderut från Medborgarplatsen inför premiären mot HBK.

Först och främst Bajen alltså, som efter en stark start tappade den vinnande formeln.

– Det var inte normalt för gruppen att vinna som vi gjorde i början. Det kom en reaktion. Jag vill inte peka ut några individer, men vissa hade svårt att hantera situationen. Efter en hel del skador tycker jag dock att vi är på väg uppåt, konstaterar Gregg, som senast mot Assyriska såg Sebastian Castro-Tello bryta ett ben i foten och Christophe Lallet axelskadas.

Hammarby har förstärkt truppen under sommaren, men amerikanen skickar ändå en passning genom transferfönstret:

– Att gå över till höst-vår skulle hjälpa Sverige att närma sig Europa. Jag tror även att det skulle förstärka dragningskraften på yngre spelare att stanna kvar.