I det sydkoreanska laget är konkurrensen tuffare än någon annanstans i världen.
– Det är faktiskt svårare att vinna en nationell tävling än ett OS-guld, sammanfattade Park Sung-Hyun läget efter sin seger i Aten för fyra år sedan.

Kampen om de individuella OS-biljetterna har inte blivit mindre knivskarp inför sommarens höjdpunkt. Korea har fyra damer bland de nio främsta på världsrankingen. Och då finns ändå världsrekordinnehavarna Yun Mi-Jin och Kim Yu-Mi placerade ännu längre ned på rankinglistan.

Park Sung-Hyun, som fyllde 25 år den 1 januari, vann ”för-OS” i höstas men föll i VM-finalen mot italienskan Natalia Valeeva som nu också tagit över förstaplatsen på världsrankingen.

– Jag kan inte unna mig lyxen att ens tänka på ett kommande OS eller VM. Jag måste först klara av våra egna kvaltävlingar innan man kan se vidare, har Park Sung-Hyun förklarat i The Korea Times.

Hon har sagt sig vara en smula avundsjuk på konkurrenter från andra länder som inte behöver bära pressen och guldkraven.

– De flesta som vi tävlar mot har andra jobb och de skjuter båge för att de tycker det är kul. De kan fortsätta sina karriärer efter att ha gift sig och fått barn. Vi kan inte göra så. Alla sydkoreaner förväntar sig att vi ska ta ett guld. Det är ganska tungt.

Park växte upp i hamnstaden Kunsan och började sin bågskyttebana redan i grundskolan. Men det var först efter att hon lämnat gymnasiet som karriären tog fart på allvar. Tränaren Seo Oh-seok såg hennes talang och naturliga fallenhet och under hans ledning utvecklades Park snabbt till en internationell stjärna.

– Jag är en sån person som vill ha raka besked av min tränare. ”Gör så” istället för ”vad tycker du om att vi kanske skulle pröva så här”. Det fungerade perfekt för oss.

Samarbetet ledde bland annat till VM-seger 2001 och OS-guld 2004.

– Jag tror också att jag har stor nytta av att sällan bli irriterad eller upphetsad under tävlingarna. Den inställningen har hjälpt mig i pressade lägen, säger Park till The Korean Times.

Inte ens när hon säkrade guldet i Aten med en perfekt 10:a i sitt sista skott rubbades anletsdragen i någon högre grad. Ett snabbt leende fick räcka för att hon ”inte ville såra sin motståndare”.

Hur långt räcker koncentrationsförmågan den här gången?