Man blir trött i huvudet och kan känna att man bara vill därifrån.

Emma Eriksson upplever testerna som jobbiga, men nödvändiga.

Fusket som uppdagades efter Paralympics i Sydney 2000 är en idrottsklassiker, men i negativ bemärkelse. Flera idrottare hade ljugit om sina funktionshinder, och det guldvinnande spanska basketlandslaget för utvecklingsstörda utgjorde toppen av isberget. De hade ställt upp med tio spelare som i själva verket inte var utvecklingsstörda.

Spanien tvingades lämna tillbaka sina medaljer och Internationella paralympiska kommittén (IPC) valde att slänga ut alla utvecklingsstörda idrottare från Paralympicsfamiljen.

Det dröjde drygt ett decennium innan de var välkomna igen.

– Då (i Sydney) behövde man i princip bara en coach eller ledares intyg. Nu har man förbättrat och förfinat testmetoderna, säger Kerstin Brodin, svensk truppledare och ansvarig för klassificeringsfrågor på Svenska Handikappidrottsförbundet.

– Nu är det är väldigt ingående dokumentation man måste lämna in, som visar att man har en utvecklingsstörning. Speciella tester görs enligt en mall, och det måste vara en psykolog som gör det.

Emma Eriksson är en av tre idrottare med utvecklingsstörning i Sveriges trupp i London. Hon upplever testerna som jobbiga, men nödvändiga.

– Det är lite jobbigt emellanåt att sitta där. Man blir trött i huvudet och kan känna att man bara vill därifrån. Men då vet dom att man inte fuskar i alla fall, säger hon.

– Först får man sitta vid en pekdator, då ska man peka på olika grejer och de testar hur snabb man är i tänkandet. Sedan ska man bygga klossar. Då lägger någon ut klossarna, och jag ska försöka göra samma sak så fort jag kan.

Dessutom görs idrottsliga tester, och sedan övervakas också tävlingarna.

Allt för att undvika en skandal liknande den i Sydney.

Är det nya systemet helt vattentätt?

– Det hoppas man ju. Men det är väldigt svårt att säga att det finns något klassningssystem som är vattentätt, även när det gäller rörelsehindrade eller synskadade. Det är så vattentätt som det kan bli, men det kanske kan läcka någon droppe, säger Kerstin Brodin.