PEKING Det finns olika sätt att protestera på.

Ilska, upprördhet. Man kan skrika och gapa, sparka eller slå.

Jag tycker att Ara Abrahamians protest, trots att den bröt mot all olympisk etikett, var värdig.

Och berättigad.

Det är naturligtvis en milsvid skillnad i protestskäl mellan Ara Abrahamian i Peking 2008 och John Carlos och Tommie Smith på prispallen i Mexico City 1968.

Men det förtar inte intrycket. Aras demonstration på prispallen, i brottningshallen i Kinas jordbruksuniversitet i hörnet av Xueqinggatan och Shibanfanggatan i norra Peking, var av ett särskilt, oförglömligt slag.

Mest, kanske, för att protesten var så iskall.

Ara tog sin medalj, den han fått för det han faktiskt åstadkommit på brottningsmattan. Han lämnade prispallen, la varsamt medaljen på mattan, gick raka vägen ut och berättade för världen.

Inne i hallen såg brottningskoryféerna ut som fiollådor – de hade inte räknat med att någon skulle våga protestera på det här sättet. Ara var hela tiden mycket medveten om att det han ville säga med sin protest, också skulle nå ut i idrottsvärlden.

Han fick rätt: idag är knappast någon okunnig om varför Ara protesterade. Ara fick närmast hjältestatus.

Och internationella brottningsförbundet fick den knäpp på näsan det förtjänat.