Det tog 2900 dagar innan den långa olympiska väntan tog slut. Det var en duo på ett vatten som fixade det, den här gången också.

Och vilken duo de är: Den gamle från havet letade och letade efter en ny gast. Sedan hittade han den unge talangen och tillsammans skrev Fredrik Lööf och Max Salminen ett vackert stycke svensk idrottshistoria i dag.

Guldtorkan som följt Sverige ända sedan Marcus Oscarsson och Henrik Nilsson vann i K2 i Aten 2004 är över.

Jag satt i ett varmt presstält i St James' Park inne i centrala London och följde seglingsfinalen via en TV-skärm. Utanför var det en brittisk sommarmonsun som dränkte maratondamerna och fick tältduken att dundra, men det spelade ingen roll just då:

Fredrik Lööf och Max Salminen fick en perfekt start och seglade modigt: de jagade silvret, de vågade satsa på seger.

Belöningen blev ett guld.

De gjorde en bragd på havet utanför Weymouth, för när de började den där sista jakten fanns ingen som vågade hoppas på det här guldet. Britterna var alldeles för långt före, kampen stod egentligen mot Brasilien om silver och brons.

Det blev en osannolik upplösning: Svenskarna gjorde sitt genom att vinna, britterna pallade inte pressen och fick silver.

Det är en fascinerande kamp där ute på vattnet där omsorgen om detaljer avgör: hälften ren tävling, hälften schackparti. Det krävs obegripligt mycket kyla, intelligens, och ren styrka för att vinna en olympisk medalj.

Britterna kommer att adla några av sina guldmedaljörer efter spelen. Det går ju inte i Sverige.

Men kan ingen utse Fredrik Lööf till amiral?

Fredrik Lööf är nu en av våra största olympier någonsin: sex olympiska spel, två brons, ett guld. Perfektionisten har tagit två raka medaljer i seglingens kanske tuffaste miljö: starbåten fungerar som en samlingsplats för många av de bästa och mest erfarna seglarna från andra klasser.

Nu försvinner klassen från OS-programmet, men jag hoppas att Fredrik Lööf fortsätter. När vi pratades vid i Stockholm i början av året var han sugen på en fortsättning, och i så fall i en katamaran tillsammans med någon av alla duktiga kvinnliga seglare i Rio 2016.

På sitt sätt var det här guldet också en revansch.

Jag var med för fyra år sedan i Qingdao när Fredrik Lööf och Anders Ekström hade en silvermedalj så gott som hemma. Den gången seglade de om guldet, men fick till sist ett osannolikt bittert brons efter att ha slutat sist i finalen.

När han kom in den gången visste han inte att silvret försvunnit och jublade när han kom in i hamnbassängen, men glädjen försvann när han klättrade upp till oss på kajen.

Det har gått fyra år sedan dess, Fredrik Lööf har bytt gast två gånger innan han hittade rätt.

Seglingen är en av de dyraste svensksporterna i detta OS. Sveriges olympiska kommitté har satsat tio miljoner sedan Qingdao 2008, och man kan tycka att det är dyrt, men vill man ha medaljer i den här sporten går det inte att snåla. Den brittiska armadan som seglar i detta OS kostar mer än hela den svenska OS-truppen tillsammans.

Det har varit ett OS där jublet fastnat i halsen på svenskarna, gång efter gång:

• Ett guld i fälttävlan försvann på sista hindret, ett brons på samma sätt och två gånger om dessutom.

• Lisa Nordén missade guld med några tusendelar, Michel Torneus missade brons med en centimeter.

• Finalplatser har missats, jättefavoriter har blivit sjuka, ett diskbråck har stoppat en dröm, ett fotbollslag har slagits ut.

I Weymouth var äntligen marginalerna på svensk sida. Ett guld, tre silver - och en vecka kvar. Det är ett härligt OS.

Vi har Rasmus Myrgren i en ny medaljkamp på havet i morgon, vi har Anna Laurell och vi har ett ryttarlag som slåss i toppen tack vare tappra Lisen Bratt Fredricson.

Sedan kommer de på ett pärlband nästa vecka: Rolf-Göran Bengtsson, Anders Gustafsson, Henrik Nilsson, Markus Oscarsson, Sofia Mattsson, Jimmy Lidberg och Patrik Kittel.

Det första sköna guldet är hemma. Kanske vände vinden nu.

OS-guider:

Svenskarnas program – timme för timme

Komplett OS-program med svenska tv-tider

Här är de svenska hoppen i London-OS