I dag, med 13 års perspektiv, är det väl få som inte håller med om att domaren Börje Johansson genom att låta Malmöspelarna haka, hålla och hänga som ryggsäckar på motspelarna, faktiskt rånade Modo på SM-guldet.

I 13 år, och ytterligare tre förlustfinaler, har Modo kämpat för att komma över rånet 1994 och ta sitt efterlängtade SM-guld.

Nu är Modo värdiga mästare.

Året efter förlusten mot Malmö försvann Peter Forsberg till NHL. Markus Näslund, den andre i Modos fantastiska juniorkedja, hade försvunnit året före. Niklas Sundström stack året efter. Den trion hade kunnat föra Modo till hur många guld som helst.

Men Modo fick vänta tills den förste av de tre, Niklas Sundström, kom tillbaka. Sundström dominerade sitt lag och även elitserien stort.

Men laget innehåller också många andra profiler: den enorme backen Mattias Timander, målvakten Karol Krizan liksom den starke anfallaren Per Svartvadet. Jag vill också framhålla ettrige norrmannen Per-Åge Skröder, pånyttfödd som målskytt men också en formidabel lagspelare på ett helt annat sätt än en annan målskytt, Moras arrogante och late Pavel Brendl (skall bli kul att se Leif Boork brottas med honom i Brynäs nästa säsong).

Skröder har kämpat i varje byte, hyfsat sitt spel om än det rinner över ibland. Han har gått före i ett lag med många kämpar.

Och Forsberg? Jo, han har del i triumfen: ”Foppa” tillsammans med Ö-viks kommun (läs och lär, Stockholm) investerade i en ny arena. Den gav Modo publikstöd, pengar - och ett SM-guld.

Just därför är Modo svenska mästare nu.