Det är konstigt hur bara en kort sekvens kan förändra bilden. 22-åringens samlade koncentration och lugn under och efter den där sänkta birdieputten utstrålade genuinitet ut i fingerspetsarna.

Den sa något mer än de knappa fakta som döljer sig bakom den 183 centimeter långa sörmländskan; uppvuxen i Torshälla, uppenbarligen lika mycket ute på golfklubben som hemma i huset med pappa polis (Urban), mamma apotekare (Maria) och de två bröderna Mikael och Mattias.

Hon har d e t. Anna vistas i den frizon dit bara väldigt få har tillträde. Och det i en sport som aldrig erbjuder några ursäkter.

Namnet på banan på den lilla staden i Maryland, Havre de Grace, översatte på pricken den värdighet som svenskan rörde sig med. Det var som natten innan på tv-bilder från andra sidan Atlanten ha sett Pittsburghs pingvin Jevgenij Malkin fläta samman klubba och puck i rörelser inövade sedan barnsben.

Apropå hockey och NHL-kultur kunde ståtliga golfsvenskan ha begåvats med namnskylten ”The Next One” på sina vandringar över fairway – som Annika Sörenstams blågula efterträdare.

Den gedigna amatörkarriären och acklimatiseringen i Scottsdale, Arizona har förstås lagt grunden för avstampet mot guld och gröna skogar. Men att efter bara ett halvår som proffs vinna en major kräver så mycket mer än bollkänsla och ett vältajmat rörelsemönster.

Varje slag måste vara självklart. Minsta avvikelse kan obevekligt leda in i skamvrån.

Innanför rinnande rutor den här regniga helgen föll min blick plötsligt på en bortglömd rygg i bokhyllan: ”Preferred Lies”, en resa till golfens hjärta. Onekligen en händelse som såg ut som en tanke.

Författaren Andrew Greigs vackra ord strömmar mot läsaren som en symfoni av Edvard Grieg.

Tonen sätts i ögonblicket på vinden då berättaren efter en svår sjukdom får syn på sin gamla dammiga golfbag. Återupptäckten är startskottet till en resa runt 17 banor i Skottland och en söder om gränsen i England. Det är en kärleksfull tripp tillbaka till sporten som passageraren aldrig började med – den bara fanns där runt husknuten.

Författaren menar att den som söker svaret lika gärna kan fråga honom om när han som barn började utveckla talets gåva. Han utvecklar med en briljant mening sin beundran för folk som försöker lära sig spelet i vuxen ålder: ”Det är som finska – konstigt, svårt och onaturligt för alla utom finnar”.

För en som aldrig haft golfen i blodet förstärks miljöns påverkan. Det är väl som med segling och skidåkning. För mig var det aldrig aktuellt att byta ut den krökta träklubban vilande mot skohyllan i hallen mot en i järn.

I gårdsmatcherna i landbandy mellan förortens hyreshus fanns det bara plats för Göran ”Dallas” Sedvall, inte Jack Nicklaus. Det gjorde det för Ove Sellberg, som växte upp i villa på andra sidan tunnelbanan.

Golfen har förändrats sedan tidigt 70-tal. Den är fortfarande inte till för precis alla. Göran Zachrissons kommentarer kan fortfarande klinga lite för mer som när Sten Broman på sin tid koketterade om klassisk musik.

Men stjärnorna har kommit närmare. Och föredömen formar våra drömmar, som med Anna Nordqvist; Annika Sörenstam-stipendiat för fem år sedan.

Det förklarar dock inte hela fenomenet bakom den upphöjda självbehärskning som krävs i sporten där både boll och utövare är stilla – i bollsporternas värld endast jämförbart med biljardspelarens stöt med kön.

Självkänsla snarare än reflexer styr utfallet.