Från början, före OS, ansågs superkombinationen vara Anjas bästa chans i OS. Men det är i ljuset av vad som hände i onsdags som gör detta till en sensationellt bra insats av Anja Pärson.

Vi höll andan då hon flög 60 meter i störtloppet och kraschade. Hon reste sig och pappa Anders talade om en ”lårkaka på vaden” och att det fanns en möjlighet att hon skulle starta i superkombin. Själv tvivlade jag på att hon skulle komma till start. Men där stod hon på startlinjen.

Att trots smärtan och den psykiskt jobbiga upplevelse vurpan måste ha varit – Anja har aldrig kraschat på det viset tidigare i karriären – komma igen så starkt gör att det här bronset känns som en seger. En seger över smärtan och ytterligare ett bevis på Anjas unika förmåga att vara som bäst när det gäller som allra mest vilket det gör i ett olympiskt spel.

Nu är Anja uppe jämsides med Janica Kostelic vad gäller antalet olympiska medaljer, sex stycken. Och jag tror faktiskt att hon kommer att gå förbi kroatiskan innan hon lämnar Whistler Creek. Nu får hon en dags vila och återhämtning före lördagens super-G, en disciplin där Anja är erkänt stark. Det är den enda av de alpina grenarna där hon inte har någon olympisk medalj, en drivfjäder så god som någon.

Och det så väl utförda slalomåket i superkombin, där hon var snabbare än den annars så suveräna slalomdrottningen Maria Riesch, bådar gott inför slalomtävlingen. Det racet körs visserligen i en betydligt svårare bana än superkombin. Men då jag träffade Anja i Åre i december var hon entusiastisk då hon pratade om slalomhanget i Whistler.

Mitt i euforin över Anjas sjätte OS-medalj går det inte att undvika att nämna Julia Mancuso. Amerikanskan har haft några miserabla säsonger och varit långt från den form som gav henne OS-guld i storslalom. Nu har hon tagit två medaljer på lika många dagar. I OS. Så typiskt amerikanskt att slå till i den enda tävling som gäller för amerikanerna.