Faktiskt skrattar 24-åringen från Skara även vid minnet av vurpan inför loppet i Peking-OS – det trots att ett brutet nyckelben betydde hemfärd istället för OS-start.

– Jag körde banan för att kolla kurvor och bästa spårval då jag fick punktering och flög av.

– Men det berodde inte bara på punkteringen, jag var inte tillräckligt bra tekniskt och hade för lite erfarenhet, säger hon självkritiskt.

Hur lång tid tog det att smälta att OS-debuten gick om intet?

– Man förväntas ju bli väldigt nedslagen när sådant där händer men jag var sorgsen i bara en timme och sen fick jag frid.

Trots allt tycker Alexandra att hon hann skaffa sig OS-rutin under den korta vistelsen i Peking.

– Ett OS är väldigt speciellt och det är mycket att ta in första gången. Nu vet jag vad som väntar mig runt omkring.

Hon säkrade OS-platsen i elfte timmen, allt tack vare 15:e-platser på två av vårens avslutande världscuptävlingar.

Men allt gick verkligen inte som på räls fram till dess.

Alexandra vurpade under ett träningsläger på Cypern och fick armen gipsad. Vid återbesöket hos läkaren en vecka senare röntgades armen igen och läkaren konstaterade att Alexandras båtben var av. Nytt gips.

Tillbaka i Sverige gjorde hon ett nytt läkarbesök.

– Jag fick armen skiktröntgad och efter ett tag kom läkaren in med ett brett leende. Då förstod jag att skadan inte kunde vara så allvarlig.

Alexandra åkte direkt till världscuptävlingen i Sydafrika, blev förkyld och fick bronkit.

– Jag tappade formen och fick börja om från noll. Inför de två sista världscuptävlingarna hade jag bara några veckors träning bakom mig och inga större förhoppningar om att klara OS-kvalet.

Målet i OS?

– Jag siktar på att komma bland de tio bästa. Det ska kunna gå när jag blev 15:e på världscuperna med så lite träning bakom mig.

På EM i juni blev hon inte bättre än 17 – efter en punktering – men i slutet på juli svarade hon med en sjätteplats i USA för sin hittills bästa insats i världscupen.

OS-guider: